onsdagen den 30:e november 2011

Intervju med Kee Marcello!





















För en tid sedan ringde jag upp Kee Marcello för att samtala lite om hans nyutkomna självbiografi. Han visade sig vara trevligheten själv och det blev självfallet mest snack om boken och hans livs historia.


Grattis till en väldigt trevlig bok, måste jag säga!

Kee Marcello: Vad kul!

Jag gillar den skarpt och tycker att du skriver jäkligt roligt på många ställen. Rakt på sak och även väldigt rörande också som i fallet med din pappa och din kompis Sven. Det var nästan så att man låg och snyftade för sig själv.

Kee: Kanon!

Man har väl blivit betydligt mer blödig sedan man fick barn.

Kee: Jo, jag känner igen det där. Man blir ju det. Det är ju vad som händer.

När började ideéerna för en bok att ta form?

Kee: Egentligen så var det en nobrainer att det skulle bli en bok till slut. Det var väl egentligen när jag började fatta att jag har en historia att berätta liksom. Tanken har funnits länge. Det finns ju en bild i boken när jag är 10 eller 11 år och har fått in en uppsats i lokalblaskan och originalplanen var nog att bli författare, men sedan kom Deep Purple och satte stopp för det. Jag har alltid haft ett sug att skriva någonting, men inte riktigt vad, tills jag började läsa rockbiogafier som ”The real Frank Zappa book”. Den var ju fantastisk när den kom, runt 88 eller något sådant. Sedan har ju jag hållit i en massa clinics och hållit föredrag och där tycker jag ramverket för hela historien är. Det började med squashen på garageplan och hela resan tillbaka med den röda tråden som är kärleken till gitarren. Det har funnits där lite grann, så det har ju funnits en stomme att bygga på.

Hade du skrivit något själv innan du började jobba med Stefan Johansson?

Kee: Ja, alltså... jag har börjat på två noveller eller två romaner eller vad man nu ska säga? Jag har skrivit och testat liksom, men varit så kritisk mot mig själv så jag har aldrig färdigställt det. Sedan när vi började prata om det här med att skriva, så kändes det som att det var det jag skulle göra, att berätta min historia och då fick man en annan infallsvinkel till att skriva. I början när jag var mycket yngre så var ju planen bara att skriva någonting men sedan fick man ju skriva något som var på riktigt. Jag läser inga deckare och jag har svårt att fastna för sådant, utan det blir mer musikböcker.

Jo, det är samma för mig. Jag är också helt insnöad på musikbiografier och vet inte när jag läste en vanlig deckare senast.

Kee: Ja, jag kan inte sätta mig in i någon fictiondeckare. Det tog ju ett och ett halvt år att göra den här. Först började vi med intervjuer och grejer och Stefan skrev och det funkade så där. Sedan började jag skriva egna stycken och sedan blev det till slut, efter två månader, att vi hittade formen och då blev det en blandning av det hela, men det är ju mina ord genom hela boken. Alla som känner mig, de känner igen precis allting i boken. Det bär mitt språk och vi har lyckats hitta det personliga.

Ja, det tycker jag man märker ganska tydligt i alla uttryck. Och Stefan kände du ju sedan innan.

Kee: Jo, egentligen var det ju han som gjorde att jag började spela i Europe. Jag hade ju tackat nej och så bjöd han hem mig på en snart legendarisk brunch där han sa ”Du måste ju ta det här! Om du lämnar Easy Action för Europe så sviker su ju dina gamla polare i Easy Action, men om du inte lämnar easy Action för Europe, så sviker du dig själv!” och sedan var ju hjärnan i full rullning efter det. Det var ju någonstans självklart att han skulle vara med och skriva boken när han var så involverad ändå. Första gången vi träffades var ju i början av Easy Action, så vi har ju känt varandra jättelänge. Större delen av mitt aktiva musikliv!

Den här grejen med att du ersätter John Norum? Jag förstår inte riktigt det här med att du köper hans plats för en miljon kronor? Hur funkade det där egentligen?

Kee: Ja, de var ju väldigt måna om att jag totalt skulle ta hans plats och jag var inte så pigg på att pynta en miljon rakt över disk, men vi visste ju att det fanns pengar på ingång från ”The fianl countdown” royalties, så jag gick med på det. Det var faktiskt deras förslag och då köpte ju jag rättigheterna till både de tidiga plattorna och framtida album och det är det som gör att det är ett bråk nu. Det är det det handlar om. Jag satt i en annan intervju idag och fick frågan ”Kommer inte folk bara se dig som bitter och nu är han pank och måste ha pengar?”, men jag undrar om de hade frågat det om det var styrelsen i Volvo? Det är samma grej. ”Sören, du måste gå nu och den här killen Gösta får alla dina aktier!”. Det är inge skillnad egentligen, men när det gäller musik så tycker folk innerst inne på något sätt att det inte är ett riktigt jobb.

Visst är det så.

Kee: Det enda jag vill ha är ju att ha det som är mitt och som jag investerat i.

Men då måste det ju finnas skrivna papper på det.

Kee: Ja, det gör det ju!

Då borde det ju vara en nobrainer egentligen?

Kee: Det borde vara en nobrainer, men så finns det ju något som heter advokater. (skrattar) Jag vill ju inte dem något ont, utan vi låter våra advokater avgöra det här i rätten. Det är ju inte bara pengar utan jag vill ju också få kontroll över audio och video material från den tiden då jag var med i bandet. Saker jag vill ha möjlighet att mixa om och ge ut och fixa och greja, va. De gör ju inte det för tillfället för de vill ju lansera den nya sättningen, så sådana saker är också viktiga.

Har du inte fått någon ersättning under de här åren för de plattorna du var med på?

Kee: Från ´93 till nu, nej.

Åh fan! Det är ju jäkligt skumt!

Kee: Ja, det är det. (skratt)

Det hade väl varit mer troligt om du hade skrivit på papper där du avsade dig allt?

Kee: Det gjorde jag ju inte. Så är det inte och jag hade ju vilkor när jag gick med. Jag ville ju inte bli någon inhyrd kille för jag hade så mycket som jag fick lämna för att ta det där giget. Jag lämnade ju en massa grejer till förmån för detta och då är det inte ok att de inte vill betala idag.

Fanns det en given tanke med stämningen nu och att boken kommer samtidigt? Är det marknadsföring på den högre nivån?

Kee: Jag skriver ju... vi har haft så mycket att göra. Jag har varit helt fullpackad med jobb och anledningen till att det kommer nu är ju för att det är ju nu som ”the goose is out”! ”The cat is out of the box!”. Det är nu det kommer ut när boken kommer, för där står ju allt om det och därför valde jag att göra det nu.

Har du hört någon respons på boken från Europelägret?

Kee: Inget alls och det är ju deras taktik! Deras taktik är att totalt försöka tiga ihjäl det här.

Fascinerande! Och du har inte haft kontakt med någon av dem?

Kee: Nej!

Man tycker ju ändå att ni borde springa på varandra?

Kee: Ja, det gjorde vi ju. Vi sprang på varandra väldigt hastigtringt i korridoren på en kick off på Globen Annexet för Sweden Rock Festivalen, men det var ju bara några korta ord. Jag skulle upp på scen och hade inge lust att prata med dem. Det är ingen som har kontaktat mig eller mailat eller eller någonting. Svårt att förstå när man ändå har spenderat så mycket tid i turnébussen och luktat på varandras pruttar. (skrattar)

Ja, jag gillar verkligen boken och ärligheten i den. Alla problem du hamnade i och att du föll in i ett så svårt missbruk, det hade jag helt missat. Det var väl Tore S Börjesson på Aftonbladet som skrev att det var väl i stil med Nikki Sixx och boysen.

Kee: Ja, exakt!

Har du någon aning om hur mycket som försvann upp i näsan i rena pengar? Det måste ju ha varit en del?

Kee: Jahaha, (skratt) det måste det ha varit! Grejen är den också, vilket är märkligt, att när man är så på toppen så ville ingen att man skulle betala! Alla ska betala åt en. Det hade ju varit mycket bättre om det var tvärtom, eller hur? När man inte har några pengar... men när man har bra med pengar och är framgångsrik så ska alla betala åt en. Det är så jäkla mycket bjudkola hela tiden!

Det styrker ju ytterligare den bilden man har av LA på mitten av 80-talet och slutet av 80-talet, att det bara var en enda lång kokainfest?

Kee: Ja, visst! (skratt) Det är var det var och egentligen var det ju ingen som tyckte att det var knark eller att det var farligt. Det var lite annorlunda då och det får man komma ihåg. Det var ju som snacks!

Jo, det har man läst om en del band. Som när Fleetwood Mac spelade in ”Rumours” och det var ett berg av kokain i studion, men ingen tänkte på det!

Kee: Ja, det var precis så det var! (skrattar) Helt sanslöst!

Just första snedtändningen i Stockholm, som givetvis inte egentligen är kul som så även om jag skrattade högt, där du ser en massa diken i gatan och din polare ser fladdermöss.

Kee: Jo, det är det, men det var fruktansvärt när vi var med om det! Det blev jävligt bra faktiskt! (skrattar)

Men du skriver ju också att det troligtvis lämnade ett märke i hjärnan.

Kee: Ja, det gjorde det ju. Det hände ju någonting. Det var efter det som jag fick... vad heter det... jag hittade liksom på avsnoppande svar i huvudet på alla kommentarer. Mycket märkligt!

Det är ju som om det skulle vara lite åt Touretteshållet?

Kee: Rätt! Exakt1 Något åt det hållet. Jag har ju lärt mig att kontrollera det, men det var värre i början efter det här. Då kunde det ploppa ut lite vad som helst.

Har du kollat med läkare om det är så att det lämnades ett ”ärr” på hjärnan?

Kee: Nej, det har jag aldrig gjort! Jag har ju gjort en catscan... när jag fick det här krampanfallet och då var det inga problem, men då kollade de kanske inte efter just det. Mycket märkligt!

Men som jag sa tidigare, din pappas bortgång och din vän Svens bortgång är väldigt rörande och rörande skrivet. Det kändes ju som att din kompis hade hittat rätt i livet med familj och allt.

Kee: Ja, det var fruktansvärt tragiskt!

Ja, och det krävs alltid... eller krävs... det är vid sådana tillfällen man själv börjar tänka efter om sitt eget liv och vad som egentligen är viktigt. Man inser ju att det finns mycket skit som inte betyder något.

Kee: precis, så är det ju och man funderar på vad man själv gör och så.

Fanns det många saker som du utelämnade i boken, om exempelvis de andra medlemmarna i Europe, där du kände att ”Nej va fan, det här kan jag inte skriva!”?

Kee: Nja, jag vet inte! Jag har inte medvetet utelämnat någonting, men däremot kan man ju inte skriva om allting för då fastnar man hela tiden. Historien måste ju gå framåt hela tiden. Dels att hålla en röd tråd och så måste man hålla sig på banan och ett visst tempo. Det var exempelvis en massa anekdoter jag var tvungen att steka för det spretade, så många anekdoter fick stryka på foten. Men jag har inte medvetet försökt utelämna någonting som de har gjort.

Det jag alltid fascineras av i självbiografier är ju att själv kommer jag inte ihåg vad jag gjorde förra julafton och du har ändå dragit i dig en massa koks och skit, men kanske är det att lever man ett sådant liv med extrema händelser så blir det så mycket tydligare minnen?

Kee: Jo, det är ju precis det jag menar. När man får hjärtstillestånd så glömmer man ju inte det. (skratt) Det sitter ju etsat liksom. Andra gånger när det gäller datum och så, så får man göra lite research och fråga när saker hände och sedan har Stefan varit fantastisk. Han har ju sådan örnkoll och är en riktig kalenderbitare, speciellt under den eran.

En annan sak är att jag förstod självfallet att Europe sålde en hel del skivor, men jag förstod nog aldrig hur stor hela cirkusen blev. Det blev ju jäkligt stort, vilket man inser efter att ha läst din bok.

Kee: Ja, det var gigantsikt! Och man kan inte skylla på media i Sverige heller för de hade ju inget att jämföra med och jag menar... ABBA var gigantiska, men grejen var ändå att vi var ett hårdrocksband på turné och de var ett popband och de visste inte heller hur stort det var! De kunde ju bara skriva om vad som hände och det blev bara en massa siffror. ”Nu är de etta i det här landet och nu är de etta i det här landet!”. Det blev så och det kändes verkligen tydligt. En kompis till mig som bodde i Los Angeles då sa ju att det var först han kom till Los Angeles som han fattade hur djävulskt stora Europe var! Då fick man ett perspektiv på det hela. Alla de största var ju våra kolleger!

Av alla de andra band ni träffade, vilka var roligast? Ni var ju på något party i LA med Bon Jovi och Def Leppard.

Kee: Def Leppard killarna var ju störtsköna och Bon Jovi killarna också.

Jon Bon Jovi har ju de senaste åren mest framställts som en stor skitstövel. Anders Tegner tycker ju väldigt illa om honom.

Kee: Jaha, ok! Det hade jag ingen aning om. Jag har väl inte träffat honom så mycket och vi spelade tillsammans några gånger. Jag minns en gång på Hard Rock Café när Gibson fyllde 75 år, men han har inte varit otrevlig mot mig. De andra snubbarna också är ju grymma. Dave Bryant har jag skrivit låtar med och så. Jag och Phil Collen gick ju bra ihop också.

Det måste ha varit en bra paketturné, ni och Def Leppard, när det begav sig?

Kee: Ja, det var helt fantastiskt den sommaren. Ofattbart lyckat! Spela på de stora arenorna, sällskapet och professionalismen.

Hur ser det ut idag? Blir det mycket eget eller är det producentjobb?

Kee: Nej, jag producerar väldigt lite nuförtiden. Jag såg imorse att det stod ”producent” i TV, men det är att ta i alltså. Jag spelar ju 99% av tiden. Det är två år sedan jag producerade en platta. Jag lirar ju och det är det roliga! Nu har det inte blivit så mycket för jag har hållit på i ett och ett halvt år med den här jäkla boken och två plattor! Det har ju tagit mycket tid! Men jag satsar fullhjärtat på min grej som ”performer”, att spela gitarr och sjunga med mitt eget band. Det är två svenskar och två engelsmän.

Kan du fullt ut leva på musiken idag?

Kee: Oh ja och det har jag alltid gjort! Jag har inte någonsin behövt ta några andra jobb eller så.

Det är väl ändå få förunnat i dessa tider?

Kee: Ja det är det ju och det måste man vara tacksam för! För några veckor sedan var jag på Sardinien och spelade med Ian Paice och Chris Slade och det var fantastiskt kul att få gå upp med alla de där ”catsen”. Sådana grjer gör jag ju ibland. Jag har kört med Uli Jon Roth och vi var ute med Vinnie Moore. Det är kul att man får spela med olika människor och testa nya prylar. Marco Mendoza var med i bandet ett tag.

Ja, Mendoza är ju rent överjävlig! Första gångerna jag såg honom var när han spelade med Michael Ruff och Straitjackets.

Kee: Ja, just det! Det är roligt att göra allt det där, men vägen till det här bandet var att jag ville ha något permanent. Just den turnén med Mendoza och ingen skugga över dem för de är fantastiska musiker, men jag ville ha något som lirade som ett band! Därav denna grupp. Sedan håller vi på att översätta boken till engelska så någon gång under 2012 kommer den på engelska och det tar lite tid för att det är en hel del saker som är svåra att översätta från svenska. Det är lite pill på det. Sedan får man släppa den på andra språk sedan. Jag träffade det där författarparet som skrev...

Kepler?

Kee: Ja, just det och deras bok har blivit översatt till 40 språk och då frågade jag dem hur pass delaktiga de var i översättningarna och de sa att i engelskan var deväldigt involverade, men sedan kan man ju inte göra någonting. (skratt) Det är ju så det är! Man kan ju inte bidraga med något när den ska översättas till katalanska eller något!

Jo, men det är ju bra att översätta den för det är nog en hel del internationella fans som vill läsa den.

Kee: Ja det tror jag absolut och vi har fått kritik för att vi inte släppte den på engelska direkt.

Där ser man! Men tack så hemskt mycket Kee och stort grattis till boken och all lycka med plattorna och så!

Kee: Kanon! Vi höres!

/Niclas

tisdagen den 29:e november 2011

WTF?



















Inte nog med att det ska komma en bok om detta musikaliska misslyckande, det ska visst även bli film av spektaklet.
Självaste Seb Hunter, som bl a skrivit den hysteriskt roliga "Hell bent for leather", ska med hjälp av frivilliga och donationer göra verklighet av den film som aldrig blev av. Ja jisses!

The Elder här

/Niclas

söndagen den 27:e november 2011

Konsertrecension

Electric Boys
Bonafide

Debaser Medis, Stockholm 111126



















Innan Electric Boys ens gått på scenen inser jag att de kommer få svårt att slå Bonafide med skånske herr Snibb i täten. Bonafide hyllas sedan en tid tillbaka av brittisk press och kanske främst av Classic Rock och deras journalistlegendar Malcolm Dome. Och självfallet stämmer jag in i de hyllningarna efter gårdagens konsert i gråa Stockholm.
Herr Snibb är en charmant ung man som verkligen ser ut att trivas i spotlightens sken och när gick senast en gitarrist runt i lokalen och fortsatte spela sin boogierock med fullt blås? Helt plötsligt stod han bakom ryggen på mig där jag lite lojt parkerat mig i baren för att under framförandet försökte byta ut min tomma Staropramen mot en fylld.
"Hard livin´ man" river rejält och givna "Fill your head with rock" med sina släktband till AC/DC svänger så det står härliga till. Bandet är verkligen på gång denna afton och bjuder på snitsig rock som får publiken att jubla i takt. Kanske är bandet inte det mest originella i världen med sina tydliga influenser från nyss nämnda AC/DC, men även Status Quo och Thin Lizzy, men jädrar i min låda vad kul det är!
I kommande vecka bär det av till England för en alldeles egen turné. Få förunnat och kanske blir det ett litet genombrott för dem på andra sidan sjön? Det är de värda.
Electric Boys då? Tja, det som jag trodde skulle bli något kul att förtälja om för frun där hemma, visade sig bli ett ordentligt sömnpiller. Efter halva konserten känner jag att det inte kommer bli mycket bättre och lämnar Bloom och hans mannar för ytterligare en Staropramen med polaren i andra baren. 
Det blir aldrig något riktigt driv i låtarna och "Mary in the mystery world", som jag har för mig var något av en hit när det begav sig, faller platt till Debasers golv, trots publikens starka allsång. 
Kanske var boysen i bandet trötta eller så var jag trött eller så var mina förhoppningar på tok för stora, men Electric Boys 2011 är långt ifrån så kul som det skulle kunna vara. Dock är det ett faktum att jag aldrig ens brydde mig om dem när de hade sin "storhetstid". Det är något med deras låtar som inte riktigt faller i god jord hos undertecknad.

Bonafide: 4/5
Electric Boys: 2/5

/Niclas  

lördagen den 26:e november 2011

It´s the end of the world as we know it...!



Nu när världen verkar vara på väg ner i avgrunden känns ett program som detta självklart. Athena Lee har jag faktiskt träffat och även intervjuat. Helskön kvinna med grym humor, om än något spattig. Förstår fortfarande inte riktigt vad hon tjänar pengar på.
Bobbie Brown, som var gift med Jani Lane, var även tillsammans med Athenas bror Tommy, om jag inte minns fel. har även för mig att han gav henne stryk på en parkeringsplats. Sharise Neil var gjyttjebrotterska/strippa när hon mötte Vince Neil och jag har även för mig att Vince pryglade upp henne. Den sista kvinnan i samlingen, Susan Dixon" vet jag inget om. Hela kalaset proddas av Lorraine Lewis som var medlem i Femme Fatale och är väninna till Athena.
En sak är dock säker, man kan verkligen göra tv av vad som helst.

/Niclas
Dagens köp!


















Vid det här laget har jag en hel hög med olika demoinspelningar, men kunde inte motså detta boot från Godfather Records på mässan idag.
Gene Simmons hade verkligen en period i mitten av 70-talet då han knypplade ihop bra låtar. Kul är också att återigen påminnas om hur tunga och ibland även betydligt bättre, demoversionerna från Destroyer är.
Lägg därtill snygga foton från den ökända partyplåtningen till "Hotter than hell".

/Niclas
Oh dear Henry, my Henry!














Henry lyssnar på obskyr musik, läser om Lincoln och diskuterar republikanernas kandidater.

Henry här

/Niclas

tisdagen den 22:e november 2011

Intervju med Paolo Gregoletto i Trivium!

















När In Flames rullade in med Trivium i fredags, fick jag ett litet snack med basisten Paolo. Vi slog oss ner i In Flames cateringrum och vi skämtade lite om att det kunde varit en romantisk middag. Levande ljus och bord överfyllda med allehanda läckerheter och roadies, bandmedlemmar, fruar och barn gjorde att en viss restaurangatmosfär infann sig.
Vi snackade bl a om pågående turné, vänskapen med In Flames, nästa platta och självfallet det hetaste ämnet just nu, Loutallica.


How´s the tour been so far?

Paolo Gregoletto: It´s been killing, man! We´re just two shows in to this leg of it. We did like six shows to warm up and they were great and they were packed, sold out club shows. These shows have been huge so far and I think tonight (Stockholm) and tomorrow (Gothenburg) are gonna be the biggest. It´s awesome, man! We´ve toured with In Flames so much but never in Europe and to be doing home town shows is really killer!

You´re gonna go dining at 2112 tomorrow?

PG: Yes we will! I hear there´s good food and there´s booze and we know the owner so hopefully we´ll get hooked up with some good food! (laughs)

I interviewed Dez in DevilDriver and they ended up at 2112. I guess you´re in for a treat!

PG: Awesome!

As a bass player, do you feel you´ve evolved as a musician since being in Trivium?

PG: Definitely! Technically I´ve become better just from touring and practicing, but I think all these years of touring and doing albums, as a player, honed my own writing skills and I know it´s done the same for Matt and Corey and that´s the biggest thing. The technical side of it, the goal for myself personally, is to be the best I can be technically and doing all the crazy stuff. When it comes to Trivium it´s about what does it take to make the song better? What does it take to make the live show better? You gotta know when to hold back and when to throw it all out there and that´s what I´ve learned through all these years.

How come you ended up playing bass?

PG: I just loved it from the beginning. I started playing bass when I was 11 or 12 and I just wanted to play with friends and stuck with it. I learned guitar like two years after that and I´ve been playing since then, so I can play guitar very well. I just have always been drawn towards bass and I never wanted to play guitar in a band. I just liked playing bass, I don´t know! It´s just one of those things. Just like a drummer is drawn to the drums and a guitar player is drawn to the guitar. Some guitar players become bass players by either default or they get that position to go into a band, but I´ve just always wanted to be just the bass player. I did vocals in a band before Trivium as a bass player as well, but I just like playing bass and Trivium´s been a great opportunity for me to become the best player, but also still do the vocals with Matt and Corey does vocals as well. It´s a very dynamic band and that´s been the key, we just want to keep pushing those dynamics further and further.

Growing up and learning to play bass, did you have like bass player heroes that you looked up to and aspired to be as good as?

PG: Yeah, when I got into metal that´s when I started to find those heroes. I was into music when I was young like 3-11, Sublime and stuff like that, but when I got into metal, Metallica being the first metal band I got into, it was obviously Cliff Burton and Jason Newsted in his own right and then I discovered Iron Maiden and Steve Harris. I think that´s what I´ve always liked with metal, there are so many killer bass players and you look at those guys and “That´s what I wanna be!”. When I´m on stage, in my mind, that´s what I wanna project. What Steve Harris looks like up on stage when I´m watching Iron Maiden and I wanna be that, so it´s cool to have heroes like that. It gives you a basis to start from.

Do you practice a lot?

PG: Yeah, I mean, on tour when there´s some down time which there is a lot of, I definitely try to practice and literally just pick up the bass and have no set routine and just start playing and jamming. I don´t like to sit down and have this regiment of how I´m gonna approach bass. That´s the artistic side of me that just wants to sit down and play and see where it goes and stumble upon something that is really cool. That´s how I feel I´ve become a better player. I guess, being classically trained and formally trained is great, but there´s two sides to that. It can sometimes be a hindrance to a player. I feel like… in the beginning I definitely started learning how to read music and I was pretty good at it and then when I got into metal it was like “You know what? I don´t wanna do that!”. I just wanna make what I think sounds cool. Fuck the rules! (laughs)

As I understand it, you play a five string bass. Me, I don´t play any instruments and know nothing about it, but is that just one string more to play or does it bring extra power to the sound?

PG: The lower string is the fifth string and it´s the lower register and lower frequency and get a good bass with good pickups, that fifth string can really give you that next level low end. I don´t always ride on it at the lowest string… most of the time and it depends on what song we are playing, that lower string just pops in the mix. It´s like a really fat, low end.

What was it that made you join Trivium, because I understand it as you just signed up for the album and then doing the tour?

PG: The first tour I did with Trivium was in August 2004 and it wasn´t like any assumption of me joining. They were just looking for a bass player and kind of went into it like “Let´s just have fun!”. I wasn´t going into it like “I´ve got to make this work!”. I had some of my own stuff going on, so I wasn´t too worried about making it work, but it just felt better than what I was doing and I think the band felt that I fit and that was kind of what made it all happen. We did “Ascendency” about two months later right after that tour. The way it worked out was just fate. It´s crazy!

Before Trivium, were you in a lot of different bands?

PG: No, there was just one before Trivium really and six years I was in it. I started that band, actually with Nick (Augusto) who´s in the band now. We started it together when we were like 15, or actually 13 or 14.

Did you take that to a professional level?

PG: Well, I mean towards the end it was getting to that point. I think the first two years it was the same group of people and then it started shifting and shifting and by the end I felt I was doing so much work in a group of people that weren´t a 100 % there. Yeah, they would love to make it, but they didn´t want to have to work for it. I just got sick of it. I wanted people with my mindset and that´s what I saw in Trivium. Four equals in terms of working for it. Everyone´s not willing to put all into it and throw everything on the line for it. You gotta work, you know! I don´t like to pick up slack for people! (laughs)

Of course! Nobody likes that!

PG: Yeah, and in bands it just doesn´t work!

You´re from Florida, right? What´s the scene like in Florida these days?

PG: It´s a lot of pop punk! I don´t know… the scene music? It´s such a broad term I guess, but there´s a lot of bands playing. There´s no one genre like a scene. It´s not like the New England scene. That was the last scene out of America that was really… people will look back at the New England scene that came out in early 2000 like they look at death metal from Tampa. Right now in Florida there´s nothing. There´s just lots of bands, but definitely a lot of pop punk. There are a lot of hardcore bands down there, but I´m just so unfamiliar with it. When I was still in local bands, those bands have all come and gone, so there´s a new breed.

What kind of venues are you playing in the US with In Flames?

PG: Pretty big places. The States are so wide spread so if it was just five or six shows they´d be bigger, but it´s 31 shows so I think the smallest thing is like 1500 up till 3000 maybe. Maybe bigger in like New York and LA. I think it´s gonna be a really fun tour! We mesh really well as people and musically. A lot of the older stuff I know had a really profound impact on Matt. If you listen to “Ember to inferno” you can definitely hear a lot of In Flames in that record. It´s cool to be out with them and they´re really cool dudes on top of it, so you can´t really complain. It´s the best!

After that tour you´re heading for Australia. Is that gonna be the last of it for this tour?

PG: No, it´s only the beginning. January to probably the end of next year will be most of the touring for the album and then I wanna say what we´re thinking about is probably doing a new album early the next year (2013) and have it out by that next summer. So many touring opportunities just jump up and especially for a band like us now, we get a lot more opportunities so it´s hard to know when to say stop. You just wanna keep going. I´d like to put the album out sooner rather than later. I´d like to tour this next year really hard and do the next album. We´ve got a lot of good ideas already so the sooner the better. If we get a little bit of break here and there, maybe we´ll book a studio and do demos. Just be really prepared because I don´t think we´re gonna take like a year like we did with this last year. I don´t think we will need to now.

This next album, is there stuff laying around that wasn´t used for “In waves”?

PG: We usually start fresh. There might be something really cool that just didn´t get into any songs, but most of it is probably fresh ideas. Usually that´s what makes the core of the album and I think what we wanna do with the next record, is demo a little less than we did on this record. I think we demoed too much in a way. (laughs) There´s too many demos and I think we wanna be concise with the idea that we´re going for for the next record. “This is what we´re doing!” and we´re gonna write for that and that´s what will be whatever it is! (laughs) It´s hard to explain but the way we usually write is that everyone just brings a lot of stuff and work every idea into a song. Sometimes it gets so scatterbrained because of that, so we wanna be less scatterbrained and more concise. But I think this record was a big step for us. It was kind of like our start over album. Visually this album is different than everything we´ve done. We had the time to really focus and hone what we wanted on this album. Musically and visually. We´ve practiced so much so I think we´re the tightest we´ve ever been. It was good and it was a good fresh start for us.

Nice! A final thing, have you listened to “Lulu”?

PG: Oh yeah! (laughs)

What do you think of it?

PG: Eehhh, it´s really weird.

Do you understand it?

PG: If anyone thinks they understand it, they´re on drugs! It´s a weird album, man! We listened to it… when the hell did we listen to it? Oh, on the last tour! We did a show in Tampa and a couple of us drove back to Orlando for the night because we were playing there the next day and we listened to most of it. We were just like “What the fuck is this?”. It´s so weird. I saw some videos of it live and I don´t know, man. If those dudes are happy doing that, then more power to them because they´re still my favorite band, but it´s really weird and I think everyone thinks that too!

Probably. It´s pretty funny that Metallica fans in general, hate it, but magazines like Mojo and Uncut are giving it raving reviews, like 4 out of five and so on.

PG: I feel that that´s why they were making this album, whether they say it is or not, but I feel it´s kind of to make those kind of magazines… I guess, what´s the right word? Like metal´s kind of the outcast and everyone looks at us like second class genre and it´s like trying to make those people respect you more. I couldn´t give a shit if those magazines would review our albums ever! I would never do an album like that to make them like us. It´s so weird!

I can understand why they´re doing it. They´ve got millions of dollars and they can do whatever they want and they need something to get them out of bed.

PG: I´ve got a good thing to counter that! So does Iron Maiden! They´ve got millions of dollars and when they get out of bed, they play metal and they still pack arenas and they seem like they´re having a good time. (laughs) I can understand that they do that and as an artist myself, I definitely don´t wanna be constrained to one thing, but I also don´t wanna make a non metal record with Trivium. We´ve established that we´re a metal band and our fans love us for that But Metallica even said that “A lot of people aren´t gonna get it, but wewanna do it!” and you gotta respect that they do what they wanna do. And hey, they´re playing the “Black album” this summer! Every time they do this, they do something cool! They made “St. Anger” and then they did “Death magnetic” and it was like “Alright, they´ve still got it!”. They do some interesting things sometimes. They´re one of the best live bands by far!

They sure are! Thanks so much!

PG: Thank you!

/Niclas
Q&A med We Came As Romans!














WCAR är ett relativt färskt band på den stora amerikanska rockhimlen. Andra albumet "Understanding what we´ve grown to be" kom ut tidigare i år och pushas hårt av skivbolaget.
Jag skickade iväg lite frågor till gitarristen Joshua Moore och fick omgående svar. I januari spelar de i Sverige.

26 januari KB, Malmö
27 januari Brewhouse, Göteborg
28 januari Klubben, Stockholm


What´s the story behind the name?

Joshua: Unfortunately there is no cool story behind our name. We were all really young when we picked it five years ago, and we just thought that it sounded cool. We honestly never thought that the band would gain any sort of success or that we would tour the States, let alone Europe.


Tell us a bit about Troy, Michigan! Happening music town?

Joshua: It's just a suburb of Detroit, really. When we were local, it had a really good local scene with a lot of loyal kids coming out to shows every weekend. It's been three years since we became a full-time touring band, so I'm not sure how the local scene is there anymore since we are rarely home to see it and only get to play shows there a few times a year now.


What are your major influences?

Joshua: Everything in life influences my outlook on life. And from that, my outlook on life is a huge influence on the lyrics that I write for We Came As Romans; My relationships, my hardships, the things I'm blessed with, etc. they all influence me.


Any fun stories from the recordings of your latest album?

Joshua: We recorded it in two separate sessions, with two months in between, which included a full US and a full European tour. After those tours, I went back in the studio to record the guitars, and then Dave and Kyle came down to the studio to record vocals. Right after that, about four days later, we left for the two month long Vans Warped Tour.


How do you usually go about writing songs?

Joshua: So far, I've written all of the music for We Came As Romans. I write a song and then show the guys and make sure that everyone is cool with it. Eric will go back and write drum fills and make parts more interesting, I'm not a drummer and therefore do not write very good drums hahaha. Then Dave, Kyle and I sit down together and bounce ideas about vocals back and forth. I don't know if the process will always be this way, but so far that's the way it's been.


What did the producer bring to the album?

Joshua: Joey is really good at everything he does: producing, engineering, mixing, everything. We're really, really comfortable working with him and he has really good ideas about how we should sound and the way we need to be portrayed musically, the way our CD sounds. I don't think our CDs would have came out as good without Joey there, and I'm very grateful for the work he's done with us.


In what way have you evolved since your first album came out?

Joshua: I think we've matured as a band, musically and just as people. Being on the road for two years straight really puts a lot of things in perspective about life. We were all still really young when To Plant A Seed was released, I think I had just barely turned 20 around that time actually.


Is it in anyway difficult being six people in a band?

Joshua: Our band operates a lot like a family, like we're all brothers. So, of course there are some minor quarrels and whatnot, but at the end of the day it's nothing unbearable and nothing too bad. I think it's difficult being in a band, no matter how many individuals are in it, so it definitely can be with six members.


Are there any gigs that stand out so far, as being more fun or electrifying?

Joshua: we played the Warped Tour date in Detroit this summer, I think it was my favorite show we've ever played and the most people we've ever played for. Playing a hometown show is an amazing feeling; And being able to play for the friends and family that have supported us since we were playing local shows for 10 kids.


Do you listen to or know of any Swedish metal?

Joshua: Unfortunately, I personally don't really listen to any sort of metal. I spend so much of my time at "metal" shows that when it comes down to wanting to listen to music, I tend to stay away from any heavy variation of music. I want something a little easier and less intense on the ears.


What can your fans expect when you come to Sweden in January?

Joshua: A really energetic live show and a lot of passion! We always try to give kids a really good experience to walk away from the show with.

Bandets officiella sida här

/Niclas

söndagen den 20:e november 2011

Intervju med Dez Fafara i DevilDriver!















DevilDriver var nyligen här som en del av "The eighth plague tour" och varför då inte ta ett snack med sångaren Dez igen. Vi satte oss ner på Klubbens ovanvåning och snackade bl a om familj, indianer och flöjter.


How was Gothenburg yesterday?

Dez: Easy. It was my 10 year anniversary yesterday with my wife too, so we got to go to Peter from In Flames restaurant 2112. If you ever get to go there, it´s amazing! Fine dining, great bar and he´s a great guy.

The reason for just you guys playing there was…?

Dez: We don´t like days off and it wasn´t far to travel so we booked in a show.

Cool! Doing a package tour like this, is it more fun or more of a hassle because it´s more people involved?

Dez: This tour is really well done, so it´s nothing but fun so far! I´ve known Machine Head forever. I met the Bring Me The Horizon guys in Australia with my 13 year old son and we watched them and I´ve known Darkest Hour for a long time and I love their music, so the first night everybody was hanging. I f you went to my back lounge, I had all of the Machine Head´s crew, all of our crew and everybody back there just hanging out. It was cool! It´s good when everybody knows each other. Machine Head took out Coal Chamber back in the day and Coal Chamber took Machine Head out in the States, so we go way back. I´m pleased that they´d have us.

How´s the response been to the latest album? Has it been all good?

Dez: Unbelievable! It came out top 40 in the United States and we´ve gotten radio airplay which is impossible now. Number 9 in Australia and it did really well over here as well. All through the UK and all through Europe. We´re really pleased. We put one out every two years, so you never know what to expect. We´ve put out a lot of music. In 10 years we´ve put out five records and I think it´s due to the fact that we were only together for six months before we got our first record deal and most bands have five or six years before they get their first deal. Their writing process slows down and we´ve just been writing right now. We enjoy what we do!

Yeah, I was gonna ask about that, if you write while on tour?

Dez: We do!

Ok. I just talked to BMTH and they said that they don´t have the time for it or the urge to do it.

Dez: Some musicians are different and they may have their own way. What I feel is that if you´re a musician, you should write every day, so I write a song every day. I have books and books of lyrics to song structures. The day before our last tour, Jeff my guitar player, gave me a riff and I was like “That´s the first verse of the first song on the next record!”. I just heard it and I´ve got the ability to just hear, but we do like to write on the road. If your time is consumed by drugs and booze you don´t have the time to do it, but that´s not what happens within our camp, so we have plenty of time to just sit around and write. Otherwise it would get really boring!

These days, do you use your phone or a computer to record it?

Dez: We bring out some recording equipment. We don´t bring it to Europe because that´s really hard to do. Especially since they charge for every extra seat so you get charged like a fucking million dollars, but in the States we bring it out and set it up and it´s like “Hey, we´ve got an idea!” and just go! It warms my voice up for the show and it´s better than sound checking in the afternoon! That fucks me up because I´m not ready. It blows my voice out for the night.

Speaking of making music, have you heard Metallica´s “Lulu”?

Dez: I have not!

It´s really interesting that it´s been totally slaughtered over the world.

Dez: It´s good that people are being honest! If they don´t like it, so be it.

Could you see yourself doing something completely different music wise?

Dez: Oh yeah and I already do! I do projects with a lot of different people. I have a thing and you can hear it on MySpace and it´s called High Desert Moon! It´s all Native American flute. I own like 30 flutes and play and I´m heavily into Native culture in America. I made a record with a guy named Greg Weiss whose father is responsible for writing some of the biggest tracks in history, like “Rhinestone cowboy” and “Evil woman”, so him and I got together and it´s like canyon desert music, man! You gotta check it out! It´s High Desert Moon on MySpace. But I have a project with Mark Morton (Lamb of God) as well and I´m gonna sing on the new Soulfly record and Cancer Bats called me last night and wants me to sing on their shit. Grimfist hit me up in Norway and wants me to come jam on their shit. I like to jam! I like to play music and I like to write music and that´s what I´m all about! So doing something that different, yeah no problem! I´m influenced from everything from Goth to Black Flag.

Coming up with Native American stuff, is that harder than DevilDriver?

Dez: It´s whatever comes out naturally, I´m gonna do. From Coal Chamber to DevilDriver to High Desert Moon to other stuff that I´m working on, it just gotta come out naturally! The High Desert Moon stuff is just something that I feel is a pass life thing.

But where does that interest come from?

Dez: I´ve always been interested and when I was like five or six I was interested too. My mum can remember me being really interested in Native cultures. Before I go on stage I listen to scream singing, Native American scream singing and it just gets me, like ready to go! Puts on the war face for sure!

I studied in Bemidji in Minnesota way back and I went to see a Pow Wow, which was really cool.

Dez: Yeah! I went to the gathering of the nations near my house last year and that was absolutely amazing! In Minnesota, this guy Rolling Cloud… he´s very famous actually. His great great grandfather was like their highest medicine man they ever had. They´re just beautiful people! We crushed them! When the white man came in, they decimated their culture.

Yeah, it´s the same thing everywhere. Like the Aboriginals in Australia.

Dez: Yeah, they decimated them over there. You go to Sydney harbor and it´s amazing, but that was their holy ground they should tear everything down and give it back to the people, really! If you know something is right, how do you stay wrong? There might be a lyric in there… (laughs)

This tour ends in England in early December, what do you do after that?

Dez: Christmas with the family. I have three boys and a great Dane and a Doberman and a wife that I miss very much, so go home and hang out with them for Christmas and then I do Soundwave right after that in February, with Coal Chamber. It´ll be incredible! Two days later DevilDriver goes out in the United States in March with a stacked package. Just a really good package!

Next album?

Dez: We´re probably gonna stop the grind some time after July next year, maybe into October next year. We usually put out a record every two years if we don´t go away and write and go back out on tour, but I have a feeling we´re gonna be taking maybe a year to take off to write and really regroup. I mean, for 10 years straight we´ve earned the name “the hardest working band”! We clock in more shows than any band I can think of.

How do you make that work with a family?

Dez: You have to have a woman that is really behind you and my woman is my best friend. She´s a rock and she knows she has the life of a wife of a sailor. She met me when I was doing it. Most men in America can get maybe three weeks off at home or whatever. I can come home from a tour and have two or three weeks off, go out on tour and then have three weeks off. I actually get more time at home, like home all day. And she likes to travel with me and I took her and the kids last time to Australia and I´m taking them this time to Soundwave and I take them all over Europe as well. There´s some places she´d like to return to and others she doesn´t. She really wants to come to the Scandinavian countries, so next time I come out here I´m gonna bring her!

You should come in the summer!

Dez: Yeah of course, but even the winter I like it here.

It´s cold as hell!

Dez. It´s ok, I like it cold and dark. I light candles in the back lounge.

Is there a big difference between American and European audiences?

Dez: I get asked that a lot.

I just feel that... like Swedes can be a bit more reserved.

Dez: We´ll see tonight! (laughs) We´ll see tonight! They love their metal across the world, but in Europe there´s just something to the fans the way they take to the bands. Fans in the States kind of go through their bands quicker. I watch my son go from Job for a Cowboy to Suicide Silence to Skrillex and now it´s totally about dub step. I wasn´t like that when I was a kid. I heard KISS and I was like “Oh shit!” and I hung on. It is what it is.

Yeah! Well, thank you!

/Niclas

lördagen den 19:e november 2011

Intervju med Skinny Kangur i Deathstars!
















En kylig kväll i huvudstaden mötte jag sent upp Skinny på Warners kontor för att snacka om nya samlingsplattan och lite annat. Det var några dagar innan turnén med Rammstein skulle dra igång, så självfallet blev det prat om det också.


Det här med ”Greatest hits” plattan, varför just den titeln? Valde ni det eller var det skivbolaget?

Skinny: Vi har ju en låt som heter ”Greatest fight on earth” och då kändes det ganska naturligt att kalla en samling för ”Greatest hits on earth”. Vi vill ju driva med oss själva.

Hur summerar man det som har varit hittills? Var det mycket tjafs i bandet om vilka låtar som skulle komma med?

Skinny: Nej, det var faktiskt första gången som vi var helt överens. Några låtar är ju väldigt givna samt singlar och sedan låtar som blivit bäst mottagna. Vi vill också återspegla de låtar som vi kommer att köra i vårt set på Rammsteinturnén och de låtar som funkar bäst, så det var faktiskt sjukt givet vilka låtar som skulle med. Visst, man skulle kunnat klämma in några till men det känns dumt att göra en för lång skiva också.

Det är också intressant det här med en skivas längd nuförtiden. Vi har ju en genartion nu som för det första aldrig har betalt för musiken och för det andra är det mycket mer att man lyssnar på en låt i taget. Det är precis som att koncentrationsspannet har minskat. Tänker man på sådant som artist? Måste man få in 78 minuter musik bara för att man kan?

Skinny. Nej, vi har aldrig sett någon vits i att fylla ut hela, utan det känns bättre att man gör en skiva som är enhetlig och som bara har bra låtar. Det är viktigast för oss. Jag vet inte. Jag har aldrig sett det så. Jag tycker att alla mina favoritskivor... det är in på sista spåret på vinylen och på andra sidan också och de klämde kanske in fyra LP liksom, så känns det fortfarande enhetligt. Det är ju mina favoritskivor! Jag tycker inte att längden spelar någon roll och har aldrig gjort riktigt. Sedan är det någon The Misfits skiva som jag har gnällt över att den är för kort.

Jag minns att det ultimata var KISS ”Dressed to kill” som fick plats på ena sidan av ett 60-band.

Skinny: Ja, det där var ju hur man mätte, om de fick plats på ett 60 eller 90-band.

Nya låten som är med, ”Metal”, kommer den med på nästa platta också?

Skinny: Ja, det är en försmak av kommande skiva och vi är väl halvvägs inne i skrivandet av skivan och vi valde att börja spela in lite och se var vi ligger och testa lite. Vi har dessutom ny trummis och ville testa att för första gången köra livetrummor i studion och se hur det kändes och jobba med en producent som var van vid trumljud och allt och det kändes bara naturligt att vi skulle slänga de här låtarna på plattan. Det var egentligen tänkt att den andra låten ”Death is wasted on the dead” skulle bli singel, men när vi kom till mixningsprocessen på ”Metal”, så fanns det ingen återvändo och det var den vi körde på.

Har ni sista ordet med att plocka singlar och så? Från andra har man ju hört att det är skivbolaget som väljer.

Skinny: Nej, vi har alltid... vi vill aldrig visa någon utomstående förrän vi själva är helt hundra på vad vi har gjort, men sedan lyssnar vi självklart på folks åsikter när allt material är klart, ”Vad tycker ni? Vad tror ni?”, men det är alltid vi som har sista ordet annars skulle man inte kunna stå för det som band. Men jag är fullt medveten om att många band har det så, men vi har alltid jobbat efter egna principer.

När ni skriver nytt, bokar ni då in er så att ni har låtskrivarsessioner eller hur funkar det? Skriver alla på sitt håll?

Skinny: Det är ju så enkelt så att Emil skriver i stort sett all musik och vi bidrar med några riff här och där och om det passar in i några av hans skisser så kommer det med. Sedan skriver Andreas alla texter och alla sångarrangemang. När vi sedan går in i studion så sitter väl alla med och tycker och tänker arrangemangsmässigt och så, men det är en arbetsprocess som har funkat så bra hittills, men självklart är alla välkomna och bidra med egna låtar och så men det har blivit ett tillvägagångssätt som funkar jättebra. Mycket utav soundet i Deathstars finns i det, så det är ju dumt att ändra på det.

Absolut! Med tanke på soundet och den musik det är och den teknik som finns idag, finns det en risk att man är inne och petar för mycket i musiken för att det ska bli perfekt?

Skinny: Ja, det är väl klart att det alltid finns en risk och vi är ju perfektionister och tar väldigt god tid på oss, men jag tycker att det känns som att vi börjar gå ifrån det lite också i och med att vi väljer att använda livetrummor i studion. Det blir mer framrepade låtar och det ska kännas mer enhetligt och det ska vara ett band. Jag förstår vad du menar, men jag tror inte att det blir så i vårt fall. Det är självklart att man kan snöa in på detaljer här och där. Man pillar ju en himla massa, men det viktiga är ju att göra en bra låt och skruvar man för mycket så går det ju sönder, så det finns ingen vits med det. Man får lita på sitt omdöme.

Exakt! Inför en ny platta, använder ni er av saker som blev över från föregående inspelning eller börjar ni alltid om från scratch?

Skinny: Det mesta är från scratch. Det har väl hänt någon gång att man plockat upp ett gammalt riff, men det mesta skrotas vid ett så tidigt stadie så man känner ganska tidigt om det är en låt man vill jobba vidare med och då gör vi det. Det var faktiskt bara på den förra skivan som det kändes som att vi hade två, tre låtar som vi sa att ”Nej, de här skippar vi och fortsätter med något helt nytt!”. Annars skrotas det vid ett så tidigt stadie att det aldrig har hunnit bli något.

Vad har ni för förväntningar på Rammstein nu då? Det lär ju vara stora arenor och mycket folk.

Skinny: ja, det är eäl egentligen det enda man kan förvänta sig. Det är ju en så gott som utsåld turné i arenor, så det kommer ju bli mycket folk. I och med det så förväntar man sig väl eller hoppas någonstans att det ska falla dem i smaken och det är väl inte helt otroligt med tanke på att vi ligger någonstans i närheten av deras genre. Det kommer nog bli jättebra! (skratt)

Det tänkte jag också på, de sociala nätverken och du och jag har varit vänner på facebbok hur länge som helst, men inte träffats tidigare. Hur funkar det, skickar man en friend request till Lindeman när turnén är över?

Skinny: Han finns inte på Facebook så vitt jag vet! (skratt) Jag är redan vän med Christoph, trummisen, men vi är lite bekanta med några av dem sedan innan så det är väl lite smskontakt och så, men det kan ju hända att man fortsätter med att poka någon. (skratt)

Förfrågan om att vara förband, är Rammstein på något vis inblandat eller är det bara skivbolagen som styrt upp det?

Skinny: Skivbolagen har faktiskt inte varit inblandade alls utan det var att vi varit i lite kontakt med dem sedan tidigare på olika vägar fram och tillbaka och sedan började det väl ordentligt sist de var här och då ringde de till någon som jobbade någonstans och bad oss komma backstage för de ville träffa oss. Innan den turnén var det lite på gång att vi skulle kört på den turnén, men det blev aldrig av för att det var försent påtänkt och så. Det är väl egentligen sedan dess som vi hållit kontakten och så fort vi fick reda på att de skulle ut igen och köra en jubileumsturné, så vet jag att Andreas sms:sade till dem och sa att vi måste göra något och de sa ”Absolut!”.

Ok. Är det något gig så här långt som sticker ut över det vanliga? Något som ni minns som något rent överjävligt?

Skinny: Ja det är väl ett par. Mängdmässigt vad det gäller publik så är det väl Summer Breeze 2009 med närmare 30000 personer. Det är en väldigt speciell känsla när det är en hel festival och det är mörkt ute. Det var fantastiskt och sedan första gången i Ryssland var också helt hysteriskt. Mest på grund av att publiken är så hungrig och det bara känns som om de äter upp en. Sydamerika likadant! De är de där annorlunda tillfällena som inte händer så ofta, men när det är något helt nytt.

Är det stor skillnad mellan länder och världsdelar?

Skinny: Ja, det är det! Man märker där det finns ett sug efter det. Dels i öststaterna där det fortfarande är ganska nytt för dem med rockmusik eller kanske den västerländska musiken överhuvudtaget. De är fortfarande himla hungriga och nyfikna medan man kanske kommer någonstans i mellaneuropa där det åker förbi 20 band i veckan i samma stad och folk står där och tittar bort med armarna i kors. Det finns mycket av det klimatet i Sverige också, men man uppskattar ju det när folk uppskattar en! (skratt)

Sydamerika och så och Ryssland... jag pratade nyligen med Sabaton som turnerade i Ryssland med Scorpions och Scorpions är ju ett etablerat band, men även då var det strul med el och liknande. Ni märker inte av sådant?

Skinny: Nej, vi har väl varit där tre eller fyra gånger och det funkar jättebra! Vi har haft samma produktionsbolag varje gång och de tar verkligen hand om en och de har en kille stationerad som bara ska se till att supa ner oss och han är den största bjässen som man inte har en chans mot, så man går ju runt i en städnig dimma. De är roliga på det sättet.

Från ”Halv åtta hos mig” är det ju inte långt till ”Melodifestivalen”?

Skinny: (skratt) Det är fanimej långt! Du vill se oss där?

Nej, det hoppas jag ju verkligen inte!

Skinny: Nej, det får nog dröja i så fall. Sista utvägen. (skratt)

Men visst jobbar du på en soloplatta?

Skinny: Jo, jag har ju en liten fetisch för countrymusik. Jag började för ett par år sedan med att köpa en banjo.

Lite ”Deliverance” stuk?

Skinny: Precis! Jag började öva som fan och sedan köpte jag en pedal steel och jag har alltid älskatmusiken och sedan börjar man gräva djupare och djupare och forska lite mer och leta upp polare som är inne på det också så nu har jag fått ihop en hel platta. Jag och trummisen i Vain och en annan kille i Florida, det är vi som är grunden i bandet och så blir det många gästartister.

Du har inte köpt Steve Martins plattor?

Skinny: Nej. Just det, han spelar banjo ja. Jag såg honom på Letterman och han är ju jätteduktig. Jag visste inta att han släppt plattor faktiskt.

Jodå, en kom väl förra året och fick ganska bra kritik.

Skinny: Är det egna låtar eller?

Jag tror det. Det lät bra i varje fall. Men det var ju intressant i och med att det är ganska olikt det du gör i Deathstars.

Skinny: Jo, men det är ju min lilla frizon.

Nya plattan då? Har ni något tidsspann på när det kan vara dags?

Skinny: Det enda vi vågar säga är att det är nästa år. Så fort som möjligt, men vi vill inte jobba under någon press från bolag och så. Det viktigaste är att det blir som vi vill ha det och vi jobbar hela tiden. Det är inte bara att man... ”Nej, va fan!”, utan det ska bli bra!

Efter Rammstein då, blir det mer turnerande efter det?

Skinny: Nej, inget eget utan då känns det som att vi måste tillbaka till rutinerna och skriva. Det är ju ändå ens jobb.

Ett trevligt jobb!

Skinny: Ja! (skratt)

Kanon! Jag tackar och bugar!

/Niclas
Dear old Henry!



















Henry pratar tidig LA-punk och främst Alice Bag och hennes självbiografi "Violence girl". En bok jag nu kommer att inhandla ögonabums.

Henry här

/Niclas
Konsertrecension

In Flames
Trivium
Ghost

Hovet, Stockholm 111118

Det band jag först tar mig tid att bevittna denna afton är Ghost. Bandet hyllas nu världen över och det med rätta. I tider då man tycker att det mesta har gjorts, dyker Ghost upp som ett mystiskt alternativ till allt annat som stannat av och blivit tråkigt. Iklädda munkkläder och påveutstyrsel levererar de musik med tydliga influenser från bla Blue Oyster Cult och flörtar med Lucifer på ett ytterst underhållande sätt.
I "Elisabeth" har de nästan vad som kan kallas en hit och sångaren har en stark och klar röst som skänker otaliga dimensioner till musikens framförande.
Ghost har publiken i sin hand och får ett stort gensvar från hela Hovet. Absolut något av det bästa som kommit fram på den svenska fronten på väldigt, väldigt länge.
Efter Ghost äntrar då Trivium scenen. Tidigare under kvällen snackade jag med basisten Paolo i In Flames cateringrum. För övrigt det snyggaste och trevligaste backstagerum jag sett med levande ljus och ett gigantiskt matbord som fick det att vattnas i munnen. Paolo är en tvärhand hög och ser inte ut att vara en dag över 20. Han är dock 26 och har varit medlem i Trivium sedan 2004.
Trivium är ett av de där många banden som inte påverkar mig på något sätt. Jag är ganska nollställd inför deras musik och live finns det inte mycket som ändrar den inställningen.
Det är andra gången jag ser dem, men deras framträdande berör mig inte nämnvärt. Visst finns det små glimtar av något bra, som i exempelvis "Black", men det lyfter aldrig. Min syn på bandet delas dock inte av resten av publiken på Hovet då de omfamnar bandet från första till sista growl.
Slutligen stegar då Göteborgs fanbärare in på scen och det tar inte många låtar för mig att inse att In Flames nu spelar i en helt egen liga. De har blivit ett arenaband och besitter en professionalism som ligger på en helt annan nivå och att ett svenskt band, visserligen med hjälp av fyra andra band, lyckas fylla Hovet, får ses som en stor bedrift.
Hovet kokar, Anders Fridén sätter sig ner längst fram på scen och ber att få ta in stämningen, vilket självfallet får publiken att glöda. Jag har egentligen aldrig varit ett fan av deras plattor och har många gånger haft svårt att se det stora med bandet, men nu när jag ser dem live för tredje eller fjärde gången, faller det mesta på plats.
In Flames regerar och bjuder på en ursnygg ljusshow som får en att mest bara sitta och titta på spektaklet med öppen mun. "Trigger" är så inihelvete bra och jag undrar nu bara hur lång tid det kommer att ta innan de spelar på de absolut största arenorna världen över?
Fridén är en utsökt frontman, nästan i stil med Pelle i The Hives, och bjuder oblygt på sina "sanningar" när han säger att "de har en påse full med hits". Bandet är "tighter than a snake´s ass" och ett maskineri som sprutar ur sig ett energiflöde av sällan skådad mängd.
Mot slutet byter jag plats och går och ställer mig högt uppe längst bak i arenan och tar in hela showen och det fullpackade Hovet. jag förstår vad Fridén menar när han säger att han "känner sig som hemma, trots att han är göteborgare".
In Flames We Trust, som det står på tröjorna.

Ghost 3/5
Trivium 2/5
In Flames 4/5

/Niclas 
Konsertrecension

Rival Sons

Strand, Hornstull 111117



















Tidigare under kvällen hade jag nöjet att sitta ner en stund med Mike och Scott i bandet. Två urtypiska LA-killar som gav ett sansat och lugnt intryck. Intervjun kommer förhoppningsvis upp inom en snar framtid.
Själva giget då? Jo, Rival Sons är bra, men låter nog faktiskt betydligt mer spännande på platta än live, konstigt nog.
De har ett fantastiskt sväng i låtarna, men live kommer detta inte riktigt fram. Jag vet inte om det beror på den i mitt tycke smått underliga publiken eller om bandet bara har en dålig dag? Vad som dock knockar denna kyliga kväll är sångaren Jay. Han har en gudabenådad pipa som för tankarna till en ung Steven Tyler. Jag står länge och försöker komma på vem han påminner om och kommer slutligen fram till just Tyler och låten "One way street" från Aerosmiths debut. Lägg därtill lite Robert Plant moves och han är klockren som frontman, förutom då att han struttar omkring lite som en kissnödig flicka. Han verkar inte riktigt ha hittat sin stil, men sjunga det kan han!
Det är knökfullt på Strand och bandet nämner i förbifarten att alla konserter så här långt har varit utsålda. Bandet är utan tvekan på gång och hypas friskt i framförallt brittisk rockpress. Själv tycker jag dock att de har en bit kvar innan de blir ett fullfjädrat och väloljat rockband, men det går inte att förneka att det låter förbenat bra i den magnifika "Burn down Los Angeles".
Det är först i slutet av showen och i och med coverlåtarna "Baby please don´t go" och den formidabla "Oh well" som det verkligen lossnar och bandet brinner på scen. I det ögonblicket märks det att de verkligen är på gång och att deras Zeppelin/Aersomith/Crowes-rock är riktigt kul.

Betyg 3/5

/Niclas

torsdagen den 17:e november 2011

"(Music from) The Elder" i bokform!



















Boken vi alla har väntat på, eller? Personligen tycker jag att det kan bli en intressant läsning om detta album som sänkte KISS i början av 80-talet.
Numera anser många fans att det låter helt ok, men soundet är långt ifrån KISS.

Mer info om boken här

/Niclas

måndagen den 14:e november 2011

Nåja!



Foo Fighters. Joan Jett. MSG, NY.

/Niclas

söndagen den 13:e november 2011

Måste. Ha. Nu.



Nej nu jäklar måste jag slå till och ropa hem The Joneses på Ebay!

/Niclas
$abbath bloody $abbath!














Ozzy, Toni, Bill och Geezer beräknas kunna kamma hem runt 1 miljard kronor nästa år. En hyfsad pension.

Sabbath i NME här

/Niclas
Intervju med Matt Nicholls och Lee Malia i Bring Me The Horizon!

















När Machine Head rullade in i stan med sitt turnépaket "Eighth plague tour" fick jag en kortare pratstund med gitarristen Lee och trummisen Matt.
Hela bandet verkade något avslaget, speciellt sångaren Oliver Sykes som var i ett zombiestadie backstage, men även herrarna Lee och Matt har nog sett piggare ut. När de väl gick på scen verkade alla dock ha ryckt upp sig och slöheten var som bortblåst, till tjejernas stora jubel.
En kul liten historia är att en kille på Live Nation hade mött två småtjejer utanför Arena som beklagade sig över att BMTH inte hade spelat några låtar från senaste plattan. De var tydligt besvikna och var på väg hem. Svaret från killen på Live nation blev att BMTH inte hade spelat än, vilket fick tjejerna att lysa upp och vända om. Ja jisses den ungdomen!


You´ve just played one show so far. How was Oslo?

Matt: It was good. It was the first day so it was a bit crazy, but it went well. I enjoyed it!

No glitches?

Lee: A few technical things, but nothing big.

And you´re gonna be out now for a month…

Matt: Yeah, I think it´s five weeks altogether.

During this time, do you ever go home or is it just gig after gig?

Lee: Yeah, and then we go home at the end of it.

What´s Sheffield like? Is that a happening town when it comes to music? Except for Def Leppard?

Lee: It´s not that bad, is it?

Matt: There are a few bands like Arctic Monkeys, Def Leppard, Pulp and Human League.

Any good clubs to play?

Matt: We´ve got like an O2 Academy now. They have them all over the country now. We didn´t have one for a while and now we just got one of them so that´s descent venue club.

Lee: There´s a place called The Corporation, which is a rock club.

Matt: Yeah, there´s quite a few venues aren´t there?

It´s been a couple of years since your debut album came out. How do you feel about it today? Do you sometimes look back on past recordings and think “Well, I should´ve done this or done that!”?

Lee: It´s like everything when you look back at it now, because you´ve changed, but at the time it´s what we wanted to do, so I wouldn´t change it now.

Matt: I wouldn´t change it! There are things when I listen to it and I go “I don´t know how we got away with that!”. I wouldn´t change anything. It got us to where we are now. I´m ok with that.

Looking back on that album how you recorded it and compare it to your latest one, was anything different recording wise?

Lee: Yeah, because when we wrote that album we didn´t have a clue what we were doing. We didn´t know how to write a song. It was just a bunch of stuff and when it came to recording as well, we had literally no idea what we were doing.

Matt. I´d never played to a drum track or anything. We were just kids thrown off the deep end!

Lee: It was mental! Even the guy who recorded us and stuff, he didn´t really care, so it didn´t help.

Matt: No, he didn´t give a shit!

When you write songs, do you write during a certain period of time or do you constantly come up with stuff?

Lee: Since we tour so much, we can´t really write when we´re touring and we´re away all the time, so last time we had three months off just to write a CD. We got off tour and went straight into writing and just wrote for three months and then recorded the CD. Usually we work like that, but the coming CD is different. After this tour we´ve got nothing planned so we´ll start writing in February or something. We´ll have a few months to do nothing, because we´ve been touring pretty full on the last year. There´s time to just be chillin´ and come February we need to get back into it and start writing.

Do you ever feel pressure from the record company to come up with stuff?

Matt: They try and get you done by a certain time and we always have that in mind, so usually when we get a bit late we get stressed out.

Lee: There are certain months as well when it´s a good time to release a CD and stuff and they´re obviously pushing for you to release it in like summer rather than in the spring. It´s weird!

Especially since no one buys records anymore. Working with Fredrik Nordström, how did that come about? What does he bring to the band?

Lee: Well, we knew about him for years because a lot of bands and CD`s we liked, he recorded. But it was kind of like you never thought you´d have a chance of working with him.

Matt: Yeah, we asked our label and they said no!

Lee: And we wrote to him and he said no, but for some reason Oliver found his e-mail and e-mailed him. But yeah, he just knows exactly what he´s doing to make us sound good. He just makes us sound good and he´s got some ideas and stuff. He´s cool!

Matt: He´s a really cool dude!

I know, I´ve met him!

Lee: And he´s a technician as well and he´s got a guy called Henrik and he´s a genius and a cool guy.

Matt: They´re both spot on with what they do and they know what to do to make us sound good.

Going into the studio recording, do you end up with stuff you don´t use?

Lee: No, we only ever get what we need because we have that little amount of time to write and we just get an album´s worth.

Matt: We don´t write four songs at a time, we write bit by bit, so if something´s a bit shit… we´ll write one part that´s good and then write one part and if it´s not good we´ll scrap that part, so it´s not like we´re scrapping full songs. I mean, we have scrapped full songs before, but that´s usually how we write, bit by bit.

Lee: We don´t really have anything left over.

On a tour like this, though you´ve only played one gig, is there a lot of interacting with the other bands or do you just stick to yourselves?

Matt: The first few days are usually a bit… because nobody knows each other well and we´re not familiar with everyone here, but yeah, there´s lots of talk and everyone´s friendly. Good bands!

This video you did, “Alligator blood”, how much of the story line and so on, is from the band and how much is from the director?

Lee: Well, since the song is about Russian roulette, we had ideas but he had to make them so they would work on the telly.

Matt: We bounced ideas off each other really. Primarily it was our idea because it´s stuff to do with Russian roulette or whatever and we talked to the guy that did it and he´s a cool dude.

Lee: We just like referred films to each other and then he came up with some crazy ideas.

How much does it cost to rent an alligator and where did you get it?

Matt: that video was funded by Jägermeister, so we didn´t pay a penny for it and that´s why my kick drum has the Jägermeister logo, so they paid for it.

Lee: I think it was like 500 pounds or something like that.

Matt: And he´s been in other films. He´s been around.

Lee: Yeah, The Prodigy video!

A famous alligator! (laughs) Finally, have you listened to “Lulu, Lou Reed and Metallica´s album?

Matt: I haven´t no! I saw a review of it and it was a pretty crap review.

Lee: Lou Reed?

Matt: Yeah, Lou Reed! It´s called “Lulu”.

Lee: I didn´t even know about it!

Later on, could you see yourselves do something that is completely different from what you do now?

Lee: Definitely! As we get older… none of us really listens to metal anymore. Everyone´s into way different stuff which helps us write. I don´t know, as you get older you don´t really wanna be jumping about on stage. (laughs)

Matt: We´re surrounded by metal music every day on tour, so the last thing we wanna do is go and sit down and listen to a metal CD.

Makes sense! Ok, thank you guys!

/Niclas
"It´s one louder, isn´t it?"



/Niclas

lördagen den 12:e november 2011

Intervju med Randy Blythe och Mark Morton i Lamb of God!

















I torsdags fick jag möjlighet att sitta ner med Randy och Mark i Lamb of God. Två roliga och trevliga killar från Richmond, Virginia och intervjun blev mer av ett avslappnat samtal där vi snackade om lite allt möjligt. Randy gav inledningsvis ett något trött intryck efter dagens alla intervjuer, men vaknade till liv och deltog i samtalet och hävdade mot slutet att min intervju hade varit bäst under dagen. Sådant är alltid kul att höra 
Kommande plattan "Resolution" släpps i januari och självfallet pratade vi om den, men även bl a om religion, varför de bytte bandnamn, varför spela in skivor, Ozzy och Black Flag.


The artwork? Is that some kind of Iraq thing going on there with a burning oil well?

Mark: Yeah, everybody´s taking it that way! No, not specifically, but it´s cool that it certainly can be. I thought of it more like… some of the themes on the record about pity oneself against one selves self-destruction and isolation, detachment in different forms and to me it was more of an interpretation of that. Kind of being the last thing left. But really, there was no stage in the game where we called Ken Adams and said “Hey, we want a stark white album cover with a barren wasteland and a fire in the back!”. It´s not. It´s more like we talked to him about concepts and really broad strokes and it sort of comes from his mind. Ken´s done every album cover, so it´s almost when it comes to that, that´s his time.

Does he go through a lot of different ideas and present them to you?

Mark: Not this time! The first one was a hit. Sometimes we´ll go through sketches like… “Ashes of the wake” took forever and he a had a lot of sketches and a lot of ideas and this one, if you saw the original draft you´d be surprised how close it is to the final one.

The title then, “Resolution”? How long does it take to come up with a good title that works? Do you go through different titles?

Mark: (laughs) This time was the worst for that! The title “Resolution” appeared very early, but it just took a long time for everyone accepting it.

Randy: Yeah, I´d forgotten about that!

Mark: It was early in and everyone else was just like it took them a very long time to sign up on it.

Randy: Management loved it.

Mark: The thing is… it´s not that titles haven´t come from the other guys ever before, because they have, but
Randy and I write the lyrics so a lot of times, unless dudes are paying attention to the lyrics, more or less we have like a theme that we´re talking about. It´s almost like pinning the tail on the donkey. If they just come up with an album title out of the abstract, it doesn´t necessarily apply. I think that was our big argument this time, was that “Resolution” really kind of relates to a lot of the themes and things we were writing about. Be it clarity, like resolution first and then clarity or being the finality of a phase or the end of a conflict and a new beginning or something. Or just having resolved or having the determination to see something. All those are parts of the themes and the things we were writing about. My idea for it came from a line in a really old song of ours called “Ruin” and there´s a line that I wrote that says “This is the resolution” and at that point of time it was about knowing that I was never going to do this particular thing ever again. I think that idea popped up again.

Do you google it and find out if there´s another album out there with the title you´ve chosen?

Mark: Ultimately you do. But I don´t think 38 Special are gonna sue us. (laughs) But they might…

Randy: They can´t sue you for an album cover. We called ourselves 38 Special. (laughs)

It´s a good band by the way!

Mark: Damn right it is!

These days with record sales being what they are, is there going to be a deluxe version, a vinyl version and so on?

Randy: Yeah, you got it!

Mark: I would assume so.

It´s interesting these days when it comes to record sales. Sales these days… a hit sale today is nothing compared to 10 or 15 years ago. Tommy Lee from Mötley Crüe mentioned that there´s no point in making another album, but instead record a song or two and release that.

Mark: Doesn´t that depend on how you look at it? Maybe it´s no point for him if he doesn´t like making albums. Nothing against Tommy Lee, but I like albums, man! I don´t just wanna make two songs! If I make two songs I´m gonna make eight or ten more so I´ve got an album. We were talking about this in another interview earlier, “Resolution” isn´t the best song first and the worst song last. For lack of a better word, it´s a journey! You follow it all the way through and it takes you different places and brings you back. It´s what a good album does.

Randy: Also on this record there´s like an instrumental interlude that´s right square in the middle and we were talking about the old days when you used to talk about album sides. “What´s your favorite side of the album?”. If you say that to a kid today, they would go “What are you talking about?”. Coming up how we came up and our age and I guess we´re dating ourselves in a way, but as old as we are, when you think about that in that sequence and giving that kind of flow.

I work as a teacher and at the school I work, I don´t think a single kid has ever bought a CD and these days they download everything to their phone and it´s a song here and a song there and there´s no way they have the…

Mark: Attention span?

Exactly! … to listen to 60 minutes of music. I talked to Steffan Chirazi, who runs Metallica´s So What magazine, and we said just that, that kids can listen to a song or two, but it´s not like in the old days where you sat down and listened to the whole album and you looked at the credits and who the producer was and so on.

Mark: Look at us old guys sitting around the table talking about how it used to be! It´s not like that anymore, is it?

Randy: No, but it´s interesting because, like your saying, Tommy Lee… his a very significant shift in the music industry and he says there´s no point in putting out a Mötley Crüe album, because if you look at the history of the music industry, the first recordings were singles. Then they figured out, if they slowed the revolutions down and made a bigger record, you´d have the 33 rpm and that allowed people to expand on themes throughout a body of music. Like Elvis was one of the first guys to AN album and that changed the whole game. That allowed bands to go in a direction and develop an identity and you weren´t just a flash in the pan. I think kids today, by not listening to albums aren´t able to get a grasp of what the band is all about!

Mark: And from a selfish point of view as an artist, if you wanna call it that, I don´t wanna write one song! I wanna develop thoughts and themes. There´s a craft to this, damn it! (laughs)

There´s so much of that lost in a download.

Mark: Are you gonna hear Tom Petty say he doesn´t wanna do an album? Fuck no!

Same thing with promos these days. You just get downloads and I haven´t downloaded a single song so far in my life! I still buy albums and I buy a lot of old stuff because there´s so much to find about.

Mark: You never run out.

Right, but kids these days don´t know about album artwork or producers and they don´t know about The Beatles or Elvis.

Mark: It´s crazy!

Yeah, and it seems like they´re not even curious. They listen to a song and then they throw it away.

Randy: It´s a disposable culture!

Mark: Is The Beatles on iTunes now?

Yeah, it is!

Mark: They held out forever. (laughs)

Randy: Like for me, one of my favorite bands is Black Flag and at first they only put out singles because that was the only thing that was affordable to them at that time, but then once they got… after the first two or three years of doing singles and having legal trouble with the name and all this other shit, they started putting out records. So when you talk about the Henry Rollins era of Black Flag, you talk about different albums as eras.

Mark: That´s a band that definitely had different eras!

Randy: Or The Misfits! Each album was an era and you get a picture of where the band was and you can see how they grew throughout that and you can see where they came from. With a bunch of singles, like you´re saying the attention span is so short, what are you gonna say in one song?

Mark: Still there´s three old guys sitting… (laughs)

Randy: How are you gonna be a relevant artist with anything important to say when you only get one shot and it´s gonna get thrown away?

Mark: Check it out! Was it Warhol that said “In the future everyone´s gonna be famous for 15 minutes”? It´s like, how did he fucking know? Like this YouTube shit phenomenon that´s popped up! They´re legit stars and you google their name and it pops up. You remember “Chocolate rain”, shit like that? Or Boxy or whatever her name was who got so famous she had to go into hiding… those are legitimate phenomenon man! They´re famous for a flash second and that shit´s true! We can make all the 14 songs and 55 albums we want and be glad we´re doing it, but not everyone´s gonna pay attention and that´s just the reality of the music industry as it is today. We are fortunate to still be operating.

What does Josh, the producer, bring to your sound and to your work ethics and stuff like that? Could you do it without a producer?

Mark: We could, but I don´t think the results would be as well. I think if we thought they would, we´d do that. We´d save a hell of a lot of money! (laughs) Josh Wilbur brought a lot. I think the reason we began working with Josh is because we sort of felt like we were in a sense capable of doing it ourselves and Josh is an engineer by trade and very recognized. In a relatively short career he´s done a lot as an engineer and been very well received. Having worked with him in that capacity we felt like we were gonna self produce it as it were anyway and we just needed a really competent and qualified engineer that we trusted as a peer. With “Resolution” Josh was very aggressive about playing a role in at least evaluating the material and prioritizing material and keeping us focused and you mentioned work ethics and that was a big, big thing he brought to the table and at the very end, as if he needed to punctuate the whole thing, he slam dunked it by bringing in the idea of the opera and the choir stuff and strings on “King me” at the end. That was really something Josh championed.

Randy: It was his idea!

Mark: Right, and man he took that song to the next level! So, go Josh! (laughs)

Working in a studio these days with all the technology, are guitars, drums and bass and so on, is it all separate?

Mark: Yeah! It´s based on a live tape. We write and rehearse as we´re writing and everybody´s standing in the room together and we´re all playing the song and we´re recording ourselves playing it, so when the drums are tracked, he´s basically redoing a real live tape that we got. It´s all done to click and stuff like that and even when we´re doing it live, so it all can be cleaned up. He´s basically recreating his drum parts to a live tape and then we go in and replace our parts, but yeah, it´s done separate.

This album has 14 songs and do you go in with like 20 song ideas…?

Randy: We came in with 17 this time.

You recorded it all?

Randy: One was recorded instrumental and the vocals never made it. It just wasn´t there yet and we were running out of time.

Mark: That´s not the first time that´s happened. There was single, “Hit the wall” and that was a left over from the “Wrath” sessions. It was never finished because there wasn´t a good lyric for it or a good vocal. It didn´t have the final treatment. It´s not the worst thing in the world when there´s stuff left over! (laughs) It´s not that it´s a bad song, it´s just that it´s not done. We recorded 16 and we put 14 on the record. One goes to Japan and one´s for iTunes. Best Buy gets an exclusive too and they´re getting a bunch of live stuff, so they´re getting a whole live album. You guys have Best Buy?

No, not yet! We don´t even have Starbucks. There´s one in all of Sweden, at the airport here.

Mark: Starbuck sucks!

Well, everything else is Americanized over here so… I was kind of wondering about the name, because I don´t know the whole history of the band, but Lamb of God? Biblical thing going on there? I know you changed it.

Mark: Yeah, the Lamb of God thing is only Biblical in the sense that historically, heavy metal uses religious imagery and I just think it´s a nod to that. It´s a cool name for a heavy metal band. The change was a little more motivated by the fact that “Burn the priest” was a name that I came up with when I was a 22 year old kid and making screaming, grinding music and it was perfect. But when we became a serious band and really stated putting ourselves out there and started taking it more seriously, it was harder for us to process that and it was certainly harder for me to process that. I just didn´t feel comfortable with it and there were some tension about if for a while, because we had gotten a little ways with it. We´d already put a record out and stuff and we bit the bullet and decided that it was now or never and we changed it to Lamb of God.

So changing the name was not just a commercial thing, that it would be easier with a less…?

Randy: We were getting ready to sing with a record label and we told them that we wanted to change the name and they were like “No!”.

Mark: Yeah, they were going “You´re going to ruin the whole thing if you change your name!”. I remember because Chris (Adler) was on the phone EJ(?) and he was like (big sigh) “What´s the new name?” and Chris goes “It´s Lamb of God!” and he was like “Alright, cool!”. (laughs) I can´t believe no one had ever used it before!

Would it have been difficult in a country like America, with that name?

Mark: It would never have happened! The thing is… even at that stage, there was no way we were gonna be on a major label, playing arenas, be on a tour bus, come to Sweden, play with Metallica… there was no way! Have you heard the Burn the priest record? Have you heard “New American gospel”?

Yeah!

Mark: There was no way that was gonna happen. That was not even a thought.

Randy: We never went “We´re gonna change our name so we can get big!”.

Mark: We changed our name mainly because I was stomping my feet, bitching about it that I thought it was stupid if we were gonna be serious about it. I wanted a name that I could tell my cousin without blushing. The headspace was in a different place. It was four years later.

Ok. I was thinking that religion is a bigger part of society in the US than it is in Sweden. I mean, nobody cares about religion here and nobody goes to church, really. Very secularized.

Randy: What about Norway?

I guess Norway is kind of the same. The whole of Scandinavia is in a way.

Mark: Do you mean that people are atheists or they don´t practice organized religion?

They don´t practize organized religion and I think a lot of people are atheists or agnostics. I am and when you talk to people no one really believes in god. It´s also interesting in a way, what made us this way. How come Scandinavia turned into this godless place? Then we have the black metal thing in Norway where they burned churches and killed each other off.

Randy: Why do you think it turned into that?

The non religion thing? I really don´t know! I guess you could trace it back in history. We used to be a very religious country back in the old days. Then it was a big part of society. These days religion doesn´t play a big deal at all.

Mark: It must be very convenient for your politics?

It is!

Mark: It´s got everything to do with politics in America and it´s a real drag because as some of those who have faith in god and that is a part of my psyche and my life, it´s so fucking hard when it gets in the way of common sense and legislation. America is founded on the separation of church and state and it was born because of the desire for separation of church and state and we´ve become this country that has let our fear of god or our belief in god, however you characterize it, contaminate our common sense when it comes to running our country, to the point where if someone is running for president and say that they don´t believe in god, they´d be off the ticket in a second. Like Obama´s father, I guess, was a Muslim and that was a huge thing for people to get over with

I know! I just read something about an anti abortion law in Mississippi or something, where they would vote for making abortion illegal even if it was rape or incest.

Randy: Good luck with that!

Yeah, it´s just medieval!

Mark: (laughs) Yeah! Is this an interview or are we just… (laughs)

I know! (laughs)

Randy: It´s kind of cool! (Referring to the interview, Editor´s note)

Do you live in Richmond these days? How big is it?

Mark: It´s small. Like 200.000 people or something. It´s got a rich history and it´s played a pretty pivotal role in our country´s history, but it´s a really quiet kind of a town. There´s a pretty big college there and they had a pretty hip art program for a while, so there´s a lot of creative people around and it´s pretty fertile in terms of artists and that type of scene. Similar to Athens, Georgia. These small southern towns where there´s like a bit more of a creative mindset. There´s a little bit of free thought going on.

What´s been the most fun tour so far?

Randy: I think the most fun I ever had on a tour, was touring with Slipknot!

Mark: That was fun! That was dirty! (laughs)

Have you read Corey Taylor´s book, the one about the sins?

Randy: Parts of it.

Mark: Is it good?

I found it a bit boring actually. He´s very well spoken though.

Randy: It´s like Corey when he´s excited!

Mark: That´s the thing. I know Corey and I like Corey. I don´t know him well, but I do know him and I like him, but I don´t know… I haven´t read his book! (laughs)

Randy: I´ve read parts of it and I got it and it´s very Coreyesque, like when Corey is pumped up. Very manic. I had a great time on that tour!

Mark: There´s been a lot of fun ones. The first Ozzfest, that was big! That was the first time where it was like “This is gonna be something!”. We´d been on the tour bus and played some shows, but when we hit Ozzfest, things started clicking. It was like “Dude, we´re on a roll, Jack!”. Then… really the whole Metallica run, but when we first got out with Metallica… like we played Vancouver and we just burned the fucking house down!

On tours like that, like Ozzfest, is there interaction between all the bands?

Mark: On a big tour yeah! Like on Ozzfest the parking lot was just like a big ground where everybody was grilling and drinking and rolling dice and shit.

Did you get to meet Ozzy?

Mark: Yeah, met Ozzy. Not like you throw down with Ozzy. (laughs9

Randy: You don´t cruise over to Ozzy in the dressing room and say “What´s up Ozzy?”.

Mark: Not even like with Metallica. With Metallica you can roll by and go “Hey guys, what´s up? Hey Kirk, you wanna have a beer tonight? Alright, cool! Have a good show!”. You don´t do that with Ozzy.

Randy: Ozzy is… if you´re gonna meet Ozzy, it´s arranged. (laughs)

Mark: There´s people that let you in the door and so on. As it should be, right? He´s Ozzy! You know who was a fucking sweetheart? Ronnie James Dio! Funny fucking dude! Wicked sense of humor1 Great guy and a beautiful person and I´m so fortunate to have been able to meet him. I used to… that tour was so fucking boring! I would watch them every night because it was like “Am I gonna go sit in a cold wet parking lot in England and drink another can of fucking Stella Artois or am I gonna go watch Toni Iommi play guitar and Ronnie James Dio sing?”.

Dio´s one of those guys where verybody says he was such a nice guy. It was pretty funny when some fan…

Mark: Filmed him and talking about Vivian Campbell. (laughs) I´m a big fan and he´s a blues guy and he´s like my role model in terms of…

Randy: What did he say?

He said that Vivian could go die or something.

Mark: I don´t think he said that!

No, but he was really mean and sticking it to him.

Mark: Dude, when he said that he didn´t realize he was being filmed and they would put it on YouTube. (laughs)

Finally, Sweden then? The album comes out in January. Are you gonna start off in the US?

Mark: We´re gonna go back to our families and spend time with them during the holidays and stuff and we´ve got a pretty heavy work schedule starting around late January, early February. We haven´t announced the dates yet, but we definitely are gonna be in Europe for the festival season.

Cool! Great album by the way!

Mark: Thank you!

/Niclas