onsdagen den 31:e augusti 2011

Herzlichen Glückwunsch zum Geburtstag!














Rudolf Schenker blir idag hela 63 år gammal.
Minns när jag och polaren intervjuade en barbröstad Rudolf på Sweden Rock för flera år sedan. Han hade precis fått massage och det stank av liniment i den lilla stugan. Bredvid honom satt under hela intervjun en mycket ung tjej och bläddrade förstrött i en tidning. Vi greppade aldrig om det var dotter, ung fru eller groupie.
Efter intervjun hängde vi på Tommy Lees syrra Athena upp på scen och fick se hela giget med Scorpions precis bakom Rudolfs scensida. Jag höll dessutom på att springa ner en mycket kort Klaus Meine mitt under ett solo då han begav sig backstage till sitt lilla svarta tält för en paus.

/Niclas
ISE på Kafé 44!



















Slank inom denna kommunistanarkistiska högborg igår för att intervjua Death Destruction och noterade då att ett av Sveriges absolut bästa liveband spelar nu på fredag.
Kl. 21.00 går Nicke Andersson och hans mannar på scen. 100 pix i dörren.

/Niclas

fredagen den 26:e augusti 2011

Senaste Ebayköpet!



















Trodde länge att det här var någon skitsamling, men det visade sig vara US Festival 83. När jag beställde den här fick jag dessutom följande godbitar som bonus: Amsterdam 1978, Manchester 1980, San Francisco 1982, Greensboro 1984 och Charlotte 2007 (opening night reunion tour).
Kan inte bli bättre!

/Niclas

torsdagen den 25:e augusti 2011

Oh Henry my Henry!



















En sak är säker, Henry älskar Skottland och i synnerhet Edinburgh.

Henry här

/Niclas
Dansk dynamit!



De senaste åren har jag ständigt återkommit till Hatesphere och deras två mästerliga album "The sickness within" och "Serpent smiles and killer eyes". Kommande släppet "The great bludgeoning" är klart efterlängtat.

/Niclas
Helt klart värt en titt!


















Gör faktiskt min skivdebut på bandets kommande förstlingsverk.

/Niclas
Festligheter!



















Sväng förbi! Själv kommer jag att vara på plats för en intervju med bandet.

/Niclas

onsdagen den 24:e augusti 2011

Kan det bli hårdare?



















/Niclas
Bokrecension och Q&A

Scott Parker

"KISS documented volume one: Great expectations 1970-1977" (2011)



















Scott Parker har satt ihop en mycket läsvärd och kul bok om samtliga audio/video inspelningar som finns att tillgå för fansen. Må hända att nördfaktorn slår i taket, men personligen fann jag boken mycket intressant och givande.
Jag är själv ingen fanatiker vad gäller bootlegs, men köpte en del videoboots i början av 90-talet och långt senare har det även blivit en del liveinspelningar och demos på cd.  Mitt intresse har aldrig varit att skaffa en så komplett och stor samling som möjligt, utan mer att välja ut "viktiga" och spännande konserter med överlag hyfsat ljud.
Boken tar sin början med lite tidiga demos från Simmons och Criss och Wicked Lester för att sedan övergå till att bli ett trevligt komplement till numera hyllade "KISS Alive Forever". Parker dissikerar och analyserar, utan att bli tråkig skall sägas, och redovisar sida upp och sida ner allt som fångats på video, 8 mm eller kassett. han betygsätter ljudkvalitén, nämner om det finns klipp eller om ljudet eller filmen på något sätt tagit skada.
Till flera videoinspelningar finns det även bildrutor. Dock har jag den lite billigare svartvita versionen av boken, vilket gör att en hel del bilder kunde man klarat sig utan då de är nästintill kolsvarta.
Första liveinspelningen som redovisas är videoupptagningen av giget på Coventry 731222 och den inspelning som avslutar boken är det tänkta livealbumet "Rock and roll party in Tokyo". Däremellan bjuds det verkligen på en bra genomgång av de liveinspelningar som cirkulerar runt ute i stora vida världen. Parker tar även upp en del radiointervjuer som finns att tillgå, vilket också bjuder på en ganska intressant läsning.
För mig ledde boken till att jag under några dagar rotade fram en massa bootlegs och lyssnade febrilt och njöt av det hungriga och spännande band som en gång var.
Är du KISS-nörd kan du inte vara utan boken. Köp!


I och med att jag tyckte boken var så intressant tog jag tillfället i akt och mailade över lite frågor till Scott. Nedan hittar ni svaren!


What gave you the idea to put this book together and is this the same book that was talked about at Sagafoo.com way back?


Scott: You know, I have had this idea for YEARS, and it took me forever to write it. But I think KISS collectors needed to be serviced as well as possible by a book, just t keep the collections straight. The info is out there, but all over the place, so I thought it would be a good idea to have it all in one book! It is the very same book I talked about doing at Sagafoo. It got a lot easier to write once I had written a few Frank Zappa books and had developed a "style"!


When did you start collecting live recordings and which one was your first audio/video?


Scott: Wow! We'd be going back to about 1989 or so. At that point KISS bootleg videos from the 1970s had started to surface, which got my attention because I'd been a fan since 1976. But I think the first real bootleg I'd gotten was the SNEAK ATTACK bootleg from the Los Angeles 1977 shows. I got in on an 8-track tape my cousin made for me. In 1979! That sold me on the world of bootlegs!


Do you have any idea of how many KISS live recordings you´ve got?


Scott: God, no idea! I have many spindles of DVD-Rs full of shows, and that's not counting cassettes, vinyl and CDs. Thousands, for sure!!


How long did it take to put the book together and did it come out the way you wanted to?


Scott: Let's see...I probably spent about a year working on it, perhaps a bit more. I like it a lot; I think I accomplished what I set out to do but given a do-over now I'd probably end the book with the last show of 1979--a good place to end. I'll make up for it though--the next book will take us to the end of the Creatures era.


You mention a couple of uncirculated recordings. Have you heard/seen any of these yourself?


Scott: I've seen and heard bits and pieces of things, some of which I'm allowed to talk about and some of which I'm not. But I am trying to get clearances on everything so I can bring them up in Volume 2!


What uncirculated audio/video recordings do you know for sure are out there?


Scott: There are SERIOUS gems out there--here's a couple: The third night in Detroit 1976 does exist on video. Contrary to what I'd written in the book it is NOT damaged. It is actually very beautiful and pristine but it does have SMPTE time code running through the whole thing. And it's missing the encores. There is also a 1973 rehearsal with "Life In The Woods" that will probably surface at some point. That's not even scratching the surface of what is out there waiting to find its way into general circulation though!


Is there a version of the book with colour pictures?


Scott: There is indeed--it's a bit more expensive than I wanted it to be, but it is available through Amazon.com and at my site at www.spbpublishing.webs.com.


Which audio/video recording is your favorite?


Scott: Audio wise, I'd have to say the SNEAK ATTACK show because you never forget your first love! In terms of video, I'm very partial to anything from the Elder and Creatures eras, especially Creatures. There is a humility and a lack of real pretense from both Gene and Paul in their Creatures-era media appearances that makes you root for them all the more.


When the book was all done, did any new audio/video recordings surface that you didn´t know of? Nagoya 77 Mr Peach?


Scott: New stuff surfaces all the time! Mr. Peach is a good example--AMAZING recording of an amazing show. The boys were on fire in Japan for sure. I've also been approached by some well-connected folks who may allow me to talk about stuff that isn't widely circulated in future volumes in the series. Video goodies show up on Youtube constantly as well!


I gather there will be at least a Volume 2. Any plans for that one? Are you working on it?


Scott: I am! It will cover the Love Gun tour through the end of Creatures, and provide some updates for the first volume. I have no timetable yet, but I am working on it!


Please tell us about some of the other books you´ve put together!


Scott: I'm probably best-known (to date) for my books about Frank Zappa, an ongoing series that is similar to the approach I took with the KISS book. And I wrote a book documenting the audio and video artifacts from the Woodstock Festival of 1969. It's about getting the historical record right! I'm working on other Zappa things, and also a similar book about Pink Floyd. It's always going!


/Niclas

söndagen den 21:e augusti 2011

Intervju med Pär Sundström i Sabaton!




















Sabaton har sedan en tid tillbaka en ganska stor fanskara, som dessutom verkar bli större för varje dag. De har på kort tid fått agera förband till idoler och storheter som Iron Maiden, Scorpions och Judas Priest och är just nu aktuella med sin första liveplatta, "Battle of the Baltic Sea".
Efter en flera timmar framskjuten intervjutid, ringer så basisten Pär upp och vi snackar givetvis om gigen med de stora banden, men även om ryska strippor, liveplattan, rädslan över att lämna fettfläckar på Halfords hoj och den kommande USA-svängen med Evergrey.


Hur var det att öppna för Judas Priest i Berlin?

Pär: Det var supercoolt! Att få en gigförfrågan en fredagskväll, ”Tjena, kan ni öppna för Judas Priest?”. ”Öh, ja tack!”. Vi satt ju och lekte med tanken. Man vill ju spela med många coola band som man ser upp till. Iron Maiden-grejen föll ju in och Accept var supercoolt och sedan Scorpions och så att Judas Priest bara hör av sig, det var superhäftigt! Sedan att det höll på att bli fullständigt kaos eftersom det var flygledarstrejk den dag vi skulle flyga, så vi kunde inte flyga utan fick kasta oss in i turnébussen och tokköra ner till Berlin för att göra giget. Det var superballt! Vi kom precis en timme innan vi skulle börja spela, så det var ju lite i sista minuten. De stod och jublade åt oss när vi rullade in med bussen. Det hjälpte ju till att det var en ganska uppsluppen stämning och jag är så jäkla glad över att deras crew verkligen var superschyssta, ”Klart vi hjälper till så att ni får giga! Ni ska inte vara här och vara sura och griniga för att ni kom försent, utan nu hjälps vi åt!”, så stor cred till deras crew och bandet var ju assköna också, det lilla vi hann träffa dem. De satt ju bara och skrattade lite grann och hade ju bara suttit och nästan satsat pengar på om vi skulle hinna eller inte. Vi skötte ju våra uppdateringar på facebook hela tiden på vägen ner. ”Nu är vi här! Nu är vi där!” och folk följde vår resa ner till Berlin. ”Nu är det trafikstockning!” och 50 000 personer trycker ”Like”. (skrattar). Det var hur grymt som helst att göra! Det var skithäftigt och så otippat att man gör ett gig helt oannonserat. Ingen visste ju att det var vi som var förband och eftersom vi brukar inleda våra gig med att köra ”The final countdown” med Europe, så var det ju folk som tyckte ”Ja ja, tryck in kniven lite hårdare på oss som står och väntar på sista giget med Judas Priest!”, så var det ju vi som kom ut och då tyckte ju folk att ”Aha, det var det bandet!”. Vi har ju en rätt bra fanskara i Tyskland och det var ju väldigt många som blev positivt överraskade och bara gapade, ”Var fan dök ni upp ifrån?”, så det var ju kanon!

Jag såg ett klipp på YouTube där det var filmat från resan ner och ni stod och sjöng a capella vid Halfords motorcykel. Fick ni sitta på hojen?

Pär: Nej vi vågade inte! (skrattar) De var jäkligt schyssta och så och vi hade säkert fått, men det var lite så där ”hands off”. Man kanske råkar lämna någon fettfläck. Det är lite heligt ändå. När man kommer in på sina idolers mark, så vill man ju ändå ha ett litet avstånd. Man vill inte ta del av för mycket av dem. Man vill inte kika in i logen för man vill inte bli besviken eller chockad eller något. Man vill att det ska vara som man trodde att det var.

Hur var Scorpions då?

Pär: Enligt mig är det ju det coolaste vi har gjort i och med att det var en sådan häftig grej att åka med dem i Ryssland. Det var totalt annorlunda mot allt vi gjort. Privatjet varje dag, livvakter... allt var superuppstyrt fast det var total kaos eftersom det var Ryssland och ingenting funkar i Ryssland. Inte ens på den nivån när du säljer ut stora stadion. Man kan komma dit och det finns ingen el och man har sålt 10000 biljetter. Sånt kunde hända, men allt löste ju sig och allt funkade rätt bra, men framförallt tyckte jag att det var jäkligt coolt att åka med dem och se allt för det var sådan suverän stjärnstatus över dem i Ryssland. De är ju gudar där borta och det var jäkligt ballt och sedan vara del av det sista giget i Moskva. Tar jag bort de upplevelser jag själv haft på scen, så är det voolaste konsertminnet att se Scorpions live i Moskva. Det var stort! Riktigt maffigt med hela stora olympiska arenan och alla står upp och sjunger med. Ingen kan ju engelska, men alla kan ”Wind of change”. Det var jäkligt maffigt och så jäkla trevligt. Vi hade ett headlinegig i Novosibirsk, mitt under den turnén. Vi hade en ”day off” och det var ju kaos eftersom våra grejer hade fastnat i något träsk på vägen dit med lastbilarna. Vi flög dit, men backlinen var på lastbilar och de hade fastnat i något träsk och kom fyra timmar försent. Scorpions var ju där för att kolla in oss på denna lilla skumma nattklubben. De kom in och tyckte att ”Va fan grabbar! Vi har varit med om bra mycket värre än att våra grejer har fastnat i ett träsk! Det är aslugnt, bara njut!”. Några av dem blev lite smått avundsjuka för det förband, eller vad man ska säga att vi hade den kvällen, var inget band utan det var tre strippor som dansade, eller ja, som strippade helt enkelt. Det fungerade ju jättebra på en hårdrockskonsert med en massa killar och de delade loge med oss och det tyckte vi ju var... absolut! När vi fick reda på det var vi ju liksom ”Woohoo!”. Det tyckte inte riktigt några i Scorpions om, så de ville också ha en loge. De var jäkligt sköna och vi hade superkul ihop. Det är rätt skönt att när man sedan går åt varsitt håll, får man ett stort tack och att de säger ”Det var jävligt kul att turnera med er! Vi åker normalt inte med förband för vi tycker inte om förband, men ni är välkomna tillbaka när som helst! Vi tyckte det här var så jäkla kul att vi kommer säkert att göra en sväng till I Ryssland, fast det här var den sista, och då vill vi ha mer er igen, är det ok?”. Vi svarade bara ”Ja, det gör vi så gärna så!”. Att få höra det är ju superstort!

Hur var James Kottak? Han är den mest spattiga människa jag mött!

Pär: Han är fantastisk! Han är så jävla avslappnad och relaxed, men ändå hypad. Han är så jäkla 110 på scen och när han är av scenen är han väldigt, väldigt lugn. Man skulle lätt kunna tro att han är ordentligt neddrogad och att han vaknar upp när han kommer på scen och går på en annan drog och sedan går han av scen och går tillbaka till samma drog. Det är en stor personlighet, men han är jäkligt skön. Han kom ju och ville följa med oss ut och festa, men då var managern ”Nej, jag vet inte om du ska med de här grabbarna om du ska hålla deras tempo! Du är ju lite gammal och sliten.” och han sa bara ”Ah, jag önskar att jag var ung igen!”. Men han är ju inte så jäkla gammal jämfört med de andra i det bandet, men han var lite som ”Ja, jag kanske ska ta det lugnt ikväll.”. Jag stormdiggar honom och han hjälpte vår trummis att fixa ny spons till trumstockar och det tyckte jag var schysst! Nej, Scorpions var det roligaste jag gjort!

Han fuckade ju upp en bra grej med Athena, Tommy Lees syster!

Pär: Jo, det har han ju gjort rätt bra. (skratt)Jag vet inte om du har sett showen de har? När han kör trumsolo och visar på stora skärmar hur han hånglar med henne. Han hånglar ju med en massa andra tjejer och visar det samtidigt som han spelar sitt trumsolo. Det måste vara en ganska stor egogrej och en mycket speciell människa. Han kör sitt trumsolo på ett flygande trumset samtidigt som han visar på fem stora skärmar hur han hånglar med olika brudar, bl a sin exfru då, eller vadet nu är.

Vad händer annars just nu? Är ni ute och spelar nu eller är det paus?

Pär: Vi håller vl på att ladda om eller vad man nu ska säga, inför nästa europasväng. Vi har väl haft lite tid hemma, men det har ju inte varit lugnt precis, utan det har ju varit en hel del i och med att liveskivan är på väg ut. Vi har gjort mycket pyssel med den och sedan planerar vi ju för nästa studioalbum. Vi håller ju på och skriver lite småidéer och pysslar med den. Sedan planerar vi ju en så jävla stor turné, men det är långt fram i tiden. Vi ligger och bokar någonstans mot april 2013, så det är rätt mycket på gång i vårat läger framöver. De sista dagarna är ju bara förberedelser. Vi kommer ju inte att vara hemma på kanske två och en halv månad nu, så det är ju rätt mycket man vill ta hand om de sista dagarna hemma innan man ger sig av. Men allt känns jäkligt bra och det känns som att allting har gått jäkligt bra sedan vi släppte senaste plattan. Turnéer och allt som har hänt med bandet. Det har gått bra och alla i bandet är så jäkla supertaggade som vi inte varit på... tja, vi har ju alltid varit taggade, men vi är ännu mer taggade nu.

Hur var det att spela in en liveplatta då? Blir man extra nervös när man vet att det spelas in för en tänkt liveplatta?

Pär: Grejen var så här. Vi visste ju egentligen inte om det, samtidigt som vi visste om det eftersom vi spelade in alla gig på turnén. Vi körde in hela turnén eftersom vi hade grejer med oss. Det var inte meningen att vi skulle göra en liveplatta överhuvudtaget, utan vi bara spelade in alltihop för att... tja, det kan vara bra och vi har ändå grejer med oss. Det är bara att skicka ut lite extra mickar på publiken och så får vi se vad vi gör med det. Sedan satt vi efter turnén och hade allt det här och så frågade vi skivbolaget om de ville släppa en liveplatta och de bara sa ”Absolut!” och våra fans har efterfrågat det länge.Då satt vi och hade massor med gig att välja mellan och det mest coola av alla gigen var egentligen båten. Sedan hade vi ju en diskussion med skivbolaget om huruvida vi skulle släppa ett gig där mellansnacket är på svenska, men de tyckte väl tillslut att det var ganska exotiskt och coolt och sa ”Let´s try!”.

Hur mycket fixar man till på en sådan inspelning? Är det mycket att fixa eller kan man släppa den helt rå?

Pär: En del saker lär fixas till och en del var ju tvunget att klippas bort. Giget är ju bra mycket längre än 80 minuter. Vi spelade ju bra mycket längre än det i och med att det var ett gig där publiken fick önska. Sedan var det ju sjögång och i exempelvis en låt stack ju baskaggarna iväg, vilket gör att den låten är skittråkig. Det skulle kanske funka om det var en Dvd, att kolla på när den sticker. Det blir ju liksom stopp i låten, men det är ju inte så kul på en livecd. Någonting blir jävligt fel och publiken undrar ”Vad fan hände nu?”, så det är ju bortklippt och några till låtar rök för att det var fel spel eller för att det lät dåligt eller att låten lät bättre på en annan del av turnén och blir på cd 2, om man säger så. Man vill inte att det ska låta skit. Sabaton är inget perfekt band live, men vi vill samtidigt inte trolla till allting i studion. Det är lite fix här och var, men det är inte meningen att det ska vara en studioplatta med publikljud. Vi valde att klippa bort de låtarna som lät värst istället.

Just detta stående krigstema på allehanda sätt? Blir det aldrig uttjatat för er själva? Vill ni inte bara sitta ner och skriva lite ”sex, drugs and rock and roll-låtar”?

Pär: Nej, inte än i alla fall. Jag är inte trött på det, men däremot vill vi hitta sätt att utveckla det på. Det har varit jäkligt mycket om andra världskriget och sånt. Vi gillar historia istället för fiction och dessutom tycker vi att sex, drugs and rock and roll skulle vara att ljuga för publiken väldigt mycket. Det är klart att vi inte har varit i krig själva, men det är i alla fall ett större intresse än många andra saker. Att skriva låtar om snabba bilar... det är ingen som åker i en snabb bil eller motorcykel i bandet. Vi känner att vi inte vill skriva om någonting som inte har med oss att göra liksom och ska man hitta på något, så känns inte fantasy eller något sådant intressant för oss heller. Däremot kanske vi skulle gå någon annanstans och inte låta stridsvagnar och sådant binda in oss för all framtid. Det finns mycket mer som vi kan sitta och tänka på runt omkring. Jag tror inte vi kommer att bli icke historiska, vi tycker ju om historia och vi kommer nog att stanna kvar där i framtiden ett tag i alla fall, men vad det blir det är vi inte säkra på.

Annars borde ni ju ha en given sång om de ryska stripporna.

Pär: Förbandet from heaven! (skratt) "Angels supporting us..."

Absolut! Får ni inspiration från gamla journalfilmer och maratonvisningar av ”Band of brothers” och ”Pacific”?

Pär: ”Band of brothers” är ju inte bara en Hollywoodstory utan den har ju också en ganska stark knytning till reella händelser, så där känns det ju mer intressant. Jag och Jocke som ofta ligger bakom de flesta texterna, ingen av oss tycker att det är så jättekul med Hollywood och romantik, utan då tittar vi mer på en dokumentär för att få inspiration. Sedan är det ingen av oss som tycker att det är kul att kolla igenom allt och gräva i flera veckor efter en liten detalj eller någonting, utan då romatiserar man hellre ihop det från vår sida och skriver så att det blir hårdrock av det. I grund och botten, även om texterna har sin betydelse, så är det ju ändå musiken som ska vara det viktigaste. Det är hårdrock vi håller på med. Det är inte meningen att skriva historieböcker, utan vi skriver plattor, vi skriver hårdrocksmusik! Det är kärnan i alltihop.

Är det historiska temat det som tilltalar den tyska skaran och östblocket?

Pär: Det ligger ju närmare dem än vad det ligger oss eftersom de har känt och sett och märkt av reaktionerna mycket mer. I och med den banan vi har valt och gått så har vi ju blivit initierade i en hel värld av saker som man i Sverige inte tror finns. Den mängd muséer och monument som finns resta efter detta och varje stad har sin historia, det är ju saker man aldrig skulle få veta om man var en turist eller om man var Mötley Crüe. Då skulle man inte åka och titta på sådant utan då skulle man gå på stripklubb kanske.Men vi får ju se väldigt mycket sådant och det är en helt annan värld vad gäller att komma ihåg sitt historiska arv i framförallt östblocket, där de har någon form av stolthet som är ganska nära. Det var ju inte så länge sedan många av länderna fick sin frihet och där i ligger ju mycket av att de är ganska nära till historien. De har ju känt av mycket av det som vi bara sett på film. De har sett stridsvagnar på gatorna och vi har sett det på film. Det går hem, det vi skriver om, bättre i östblocket och så. Att tyskarna gillar det tror jag inte har så mycket att göra med texterna eftersom i många av texterna så är inte tysken så populär. Sedan att tysken idag inte är tysken 1939, men ändå.

Nu kan ju inte jag era texter utantill, men skulle sabaton kunna skriva något liknande till Slayers ”Angel of death”, där man går ännu mer på djupet och blir mer kontroversiell?

Pär: Jag kan inte exakt hur den låten är byggd...

Den fick de ju enormt mycket kritik från vissa läger då han sjunger om Mengeles syn på det hela.

Pär: Ok. Vi har väl varit ganska... Många sa att ”Ni kan inte ta upp vissa ämnen!” och vi kände att... eftersom vi har fått många som trodde att vi har nynazistiska sympatier eller skriver nynazistisk propaganda och allt vad de nu kan tänka sig, så kände vi att ”Ok, men om vi tar upp en sådan hård grej så att vi skriver helt enkelt låten ”Final solution” och sjunger så starka ord som kristallnacht i texten, så måste väl folk fatta vart det bär av.”. Det känns som att av de människor som 2005 trodde att vi hade extrema högeråsikter, så har vi nog täppt till de flesta i alla fall. Det finns ju antagligen några som är både ordblinda och döva och hör vad de vill höra och de kan vi nog inte göra så mycket åt.

Jo, det finns ju alltid människor som kan läsa ut än det ena än det andra från allt möjligt.

Pär: Det finns ju en bok som skrevs för ganska länge sedan, som har tolkats på rätt många sätt.
Det går att tolka våra texter och Bibeln kan tolkas på tusen olika sätt.

Självfallet! Ni har en kommande turné med Evergrey på gång också, eller hur?

Pär: Ja, vi börjar om exakt en månad.

Men ni har varit där tidigare?

Pär: Vi åkte dit med Accept i början av året. Åter igen, att turnera med idoler är ju jävligt ballt! Sedan var det skönt att se... en av de största wow-känslorna är ju att se Accept live för det är en sådan jäkla nytändning i ett band, som inte har funnits på ett tag och som verkligen fick börja om från noll. Vi tänkte ”Accept i Amerika, det lär ju vara ganska stort! Nya platta är ju grym och det här måste dra folk!”, men det var inte så jävla mycket folk och många av kvällarna så var de inte så mycket större än oss. Det var en ganska jämn fördelning av fans. Många tillhörde en äldre generation och hade aldrig hört talas om Sabaton och många tillhörde en yngre generation och hade inte alls lyssnat på Accept. Det blev en ganska bra kombination mellan oss och musiken gick ju hem i alla läger och vi blev jäkligt tighta polare med Accept. Det var ju lite så, att i och med att turnén inte sålde så fantastiskt bra och arrangörer i USA inte är kända för att vara så generösa och snälla och hjälpsamma... det är ju lite som att ”Jaha, nu kommer ni till mitt ställe och då är det mina regler som gäller, så ni ska hålla käften och vara glada att ni inte får stryk!” och det kändes som att det gjorde oss till ett jättetight paket. Vi stod jäkligt enade och det kändes jäkligt skönt att de verkligen kände att Sabaton är bra och de var jäkligt bra och vi höll ihop. Nej, det var riktigt bra på så sätt, men sedan var det ju en jättelyckad turné på många sätt och vis. Det var nog inte en enda människa som gick hem besviken efter att ha sett Sabaton och Accept en sådan kväll. Det är ju två band som ligger hyfsat nära varandra i musikstil och två band som var jäkligt hungriga på att göra ett bra gig. Jag tror att det var en fatastiskt bra grej och det kändes kul.

Är det samma städer och ställen med Evergrey eller blir det andra platser nu?

Pär: Det är några städer som skiljer sig. Om jag förstod det rätt, så har Evergrey en fanbase som är baserad mer i Kanada. Deras musikgenre är starkare där. Kanada är inte så mycket för typ klassisk hårdrock kanske. Jag bara chansar, men tydligen vill man jättegärna spela i Kanada för att det kommer mer folk och kanada har mer pengar och det är inte lika nedgånget och arrangörerna är jättetrevliga och folk har mer pengar över för att köpa t-shirts och liknande. Kanada vill man spela i, men med Accept så blev det bara två gig i Kanada medan när bokaren gick ut och frågade på olika ställen så fick han bättre gensvar i kanada på Evergrey, eller paketet Evergrey plus Sabaton då. Evergrey har ju ett ganska stort försprång med många skivor som har kommit ut före oss, så vi hoppas på att de har många fans borta i Amerika.

Det är ju en ganska stor skillnad mellan Evergrey och Sabaton, både text – och musikmässigt.

Pär: Definitivt! De gensvar man har sett från olika kommentarer på gigen, så var det ju mycket mer... när det var Sabaton och Accept, så var det mycket mer ”Yes, två band!”, medan här skiljer det sig lite mer. Folk säger ”Ok, Evergrey plus Sabaton, då kommer jag sent.” eller ”jag kommer bara se första bandet och sedan går jag hem!”. Ungefär så. Det är lite mer splittrat men jag tror ändå att det kommer att funka jäkligt bra. Jag har sett Evergrey och det är ett jävligt bra liveband och de levererar en grej som är svår att inte tycka att den är kompetent och snygg. Från vår sida och jag kan bara tala för de reaktioner jag sett och de människor som undrar vad vi gör i första låten, brukar gärna klappa med i sista låten. Det brukar gå hem hos de flesta oavsett vilket band vi turnerat med så brukar det släppa mot slutet och bli en positiv grej.

En sista sak bara. Jag fick höra av en kille att när ni spelade med Iron Maiden på Ullevi så försökte Joakim dra igång ”Y.M.C.A.” med publiken. Stämmer det?

Pär: Ja och lyckades!

Det är ju nästan mer gay metal än Judas Priest!

Pär: Ja, kanske var det därför vi öppnade för dem. Rob sa kanske ”Fan, det här bandet vill jag ha som förband!”. (skratt) Vad vet jag?

Nästa platta då? Det blir det någon gång nästa år, men ni skriver redan nu?

Pär: Ja, vi skriver lite smått redan nu. Vi har några idéer, men vi har inget genomarbetat tema eller texter. Vi har inte börjat på så vis, men en hel del riff och en del inspelningar på demos och så. Det känns jäkligt bra!

Skriver ni mycket när ni är ute på vägarna eller är det mer när man är hemma och landar?

Pär: Det är rätt svårt att skriva ute på turné. Det är fler störningsmoment. Det som går att göra ute på en turné är den icke kreativa delen av låtskriveriet, om man säger så. Man kanske gör den delen av låten som inte bygger på att man måste sitta och trilskas med en gura för att få fram ett gitarriff, utan snarare att ”Nu har jag ett gitarriff eller en melodi och nu behöver jag ett trumkomp!” och så sitter man och jobbar med den biten, det kan man göra när man är ute på turné. Men att sitta och bara får ”Pang, en idé!”, det är lite svårare. Oftast pga att man inte har samma närhet till en studio eller något att spela in på. Det blir lite anteckningar och sådant.

Ok! Jag tackar så mycket Pär och önskar lycka till med turné och kommande plattor! Det låter som att ni har fullt upp under en lång tid framöver.

Pär: Det har vi! (skratt) Jag tackar jättemycket och framförallt för att du hade tålamod att vänta.

Det är lugnt! Jag har intervjuat Rob Halford en gång på telefon och då fick jag vänta en halv natt på att han skulle ringa, så det är inga problem. Ha det bra!

Pär: Ha det toppen!

/Niclas

fredagen den 19:e augusti 2011

Free at last!

















Idag släpptes de så kallade West Memphis Three fria efter 18 år i fängelse. De släpptes genom att bekänna sig skyldiga till morden (Alford plea), men det är på något vis ett sätt att bli fria. Alla tre sa sig vara oskyldiga till morden under dagens domstolsförhandling. 
Flera musiker som exempelvis Henry Rollins, Rage Against The Machine, Corey Taylor, Supersuckers, Lemmy och Eddie Vedder har länge kämpat för deras frigivning.
Läs boken "Devil´s knot" som tar upp hela fallet och se de två filmerna "Paradise lost". Läsvärt och sevärt. 

WM3 hemsida här 

Fakta om fallet här

/Niclas
Nikki Sixx om The Strip!











Mötley Crüe blir idag uppmärksammade för lång och trogen tjänst på Sunset Strip Music festival och LA Weekly fick Sixx att berätta om lite tidiga minnen från The Strip.

Minnen här

/Niclas
Oh Henry my Henry!

















I sin senaste krönika är det månaden augusti och viss barndomsångest som gäller för Henry Rollins.

Henry här

/Niclas

torsdagen den 18:e augusti 2011

Missa inte!



















Nu på lördag 20/8 kl. 19.30 visar SVT en dokumentär om pojkarna från Birmingham. Troligtvis är det serien "Classic album" som avses och skivan "Paranoid".

/Niclas

tisdagen den 16:e augusti 2011

Journalist: Have you got anything in common with Iron Maiden?
Axl: I hope not!



På den tiden då herr Rose faktiskt var lite cool.

/Niclas

måndagen den 15:e augusti 2011

Spinal Tap klassiker!



Nuff said!

/Niclas
PJ + MLB = underbart!


















Pearl Jam gör en jäkligt bra version av Mother Love Bones mästerverk "Crown of thorns". Låten finns med i kommande dokumentären "PJ20" signerad Cameron Crowe.

Lyssna här

/Niclas
Trevlig gammal dokumentär!



Uppdelad i sex delar och bjuder på flertalet trevliga liveklipp med bl a Slayer, Iron Maiden, Black Sabbath, Motörhead och Metallica. Dessutom härliga intervjuer med Tom Arya, Lars Ulrich, Ozzy (som är slående lik Nigel Tufnel) och Geezer, Malcolm Dome, Axl Rose med flera. Missa inte heller fäktningsscenen med Bruce Dickinson och hans genomgång av scenkläder och "cod pieces".
Hela dokumentären är oerhört underhållande. Många klipp från Donnington 88.

/Niclas
Veckans köp på Ebay!



















Visserligen hade jag redan en cd med första showen, men nu hittade jag ju båda gigen (eftermiddag och kväll) på en ny snygg dubbelcd och kunde helt enkelt inte låta bli.
Mötley Crüe i sin linda på Perkins Palace 19/11 - 1982.



















Via Norge plockade jag hem den här lilla godbiten från 1985 som gavs ut av Cherry Books . Historien om bandet, intervjuer samt en hel drös med bilder. Rena rama erotiken för en LA-rock fantast som mig själv.



















Senaste boken om KISS kommer från en kille vid namn Scott Parker. Hittade den för en billig peng på AdLibris och kände att den var precis så där härligt nördig som man måste tillåta sig att vara ibland.
Fakta om alla audio/video upptagningar med bandet 1970-77.

/Niclas

lördagen den 13:e augusti 2011

Snygg!



















Ben Boston vet hur man använder nålen.

Boston här

/Niclas

fredagen den 12:e augusti 2011

The mighty Zep!



















19680812, Jimmy Page, Robert Plant, John Paul Jones and John Bonham played together for the first time when they rehearsed at a studio in Lisle Street in London’s West End. The first song they played was a version of ‘Train Kept A-Rollin.

Är helt inne på Zeppelin för tillfället, vilket har lett till avskanningar av tyska Ebay och japanska dito.

/Niclas
The rise and fall of Dee Snider!













Goldmine har tagit pulsen på Dee Snider som berättar lite om de senaste återutgivningarna, slitet med Tom Werman, hans kommande platta med upphottade Broadwaynummer samt hans kommande självbiografi.


Snider här

/Niclas
Senaste från Trent!



Smakprov från "The girl with the dragon tattoo". Får mig att tänka lite på Peter Gabriels tonsättande av fantastiska "Birdy".

/Niclas
Jani Lane R.I.P.



Jag fastnade aldrig för Warrant. Dock är ju den här lilla dängan helt ok. Tragiskt med ännu en fallen rockstjärna, dock inte helt överraskande med tanke på Lanes leverne.

/Niclas
Rollins Oh Rollins!



















Rollins letar paddor i Arizonas öken och blir lite lätt poetisk om musikens betydelse.

Henry här

/Niclas

onsdagen den 10:e augusti 2011

Snygga foton!









Blev varse om denna fotograf idag. Många riktigt snygga bilder från bl a sommarens festivaler.

Foton här

/Niclas

tisdagen den 9:e augusti 2011

Veckans Rollins!



















Henry skriver om Amy Winehouse.

Henry här

/Niclas
Blood in, blood out!






listar 10 riktigt blodiga skivomslag och ja, Mayhem är representerade.

Blodigt värre här

/Niclas

torsdagen den 4:e augusti 2011

Fantasivideos med Metallicas 80-talskatalog!

















LA Weekly tänker till och ger förslag på hur 5 videos med Metallica hade kunnat se ut.

Metallica här

/Niclas

onsdagen den 3:e augusti 2011

Stort band i små garage!



40 minuter från Foo Fighters "Garage tour".

/Niclas
Bokrecension

Steven Adler (med Lawrence J. Spagnola)

"My appetite for destruction: Sex & drugs & Guns N´Roses" (2010)



















Det tog ett tag innan jag läste den här boken. Vet inte varför egentligen, men en massa annan läsning kom antagligen i vägen för herr Adlers dekadenta livsresa.
Egentligen väntar väl världen numera mest på att dåren Axl Rose ska lyckas plita ner sin historia, men i väntan på den boken finns nu snart tre medlemmars böcker ute. Slash var först, sedan Adler och till hösten 2011 kommer Duff Mckagans.
Nåväl, Adlers berättelse skiljer sig inte nämnvärt från andra liknande redogörelser av rockens smutsiga bakgator. Det blandas friskt med tragik, lite humor, droger i överflöd, överdoser, påsättningar, rehabvolter och allt annat som hör till rockstjärnelivet.
Det man mest kan känna efter att ha läst boken är ju hur mycket som egentligen är Adlers egna minnen? Med tanke på hur han fullkomligt stekt sönder sina synapser, torde många historier vara återberättade till honom av andra, på samma sätt som i Ozzys självbiografi. Själv har jag svårt att komma ihåg vad jag gjorde på julafton förra året, men kanske är det så att du trots berg av kokain och allehanda överdoser, lever ett så extremt och händelserikt liv att allting bränns fast i hjärnbalken?
Adler sparkas ut ur hemmet som elvaåring och lever sedan "on the streets", som det heter. Han utsätts för övergrepp, lirar trummor, röker brajj och sätter på brudar. Med andra ord inget nytt som tillförs rockmyten, men ändå en ganska intressant läsning.
I hans ständiga fight med sitt svåra drogberoende påminner boken en del om Anthony Kiedis "Scar tissue". Han vet delvis att han har ett problem, gör åtskilliga vändor på diverse rehabinstitutioner, men allt som oftast lockar drogerna mer. Det är egentligen inte förrän han kommer i kontakt med Dr Drew som det vänder, även om han efter det också fått återfall. Tydligen ska han vara med i ytterligare en omgång.
På det stora hela är hans liv överlag ganska tragiskt och i de flesta intervjuer de senaste åren handlar det mest om att han vill se ett återförenat Guns N´Roses.
"My appetite..." bjuder som sagt inte på några större nyheter eller ett nytt banbrytande sätt att förtälja en gammal rockstjärnas leverne, men det är ändå en kul läsning och för alla Guns N´Roses fans är det en självklar bok att införskaffa.


En liten notis om boken. 2005 fick jag kontakt med en snubbe vid namn Brooke Ellis, som då var nära vän till Steve Adler och skötte hans officiella hemsida. Vi mailade fram och tillbaka och han svarade även på en Q&A angående boken som då var på gång att skrivas med hjälp av just Ellis med tänkta titeln "No bed of roses".
Av någon anledning blev det inte Ellis som fick hjälpa till utan istället en herre vid namn Spagnola.
Den 2:e juni la Metal Sludge upp ett brev från Ellis, där han proklamerade att han var den som låg bakom boken. Dessutom länkade Sludge till den Q&A som jag gjort med honom. Länken gick till Blabbermouth, som plockade upp denna Q&A 2005. Tyvärr finns inte hela mailintervjun kvar på nätet längre, men här är delar av den.


Swedish web site Metalshrine recently interviewed Brooke Ellis, who runs Steven Adler's (ex-GUNS N' ROSES drummer) official fan site and who also worked on a book about Steven's life. The interview is mostly about the book, tentatively entitled "No Bed of Roses", with some stories from Steven's past. An excerpt from the interview follows:


Metalshrine: What's happening with the book? Any deal yet and is it really all written?


Brooke Ellis: "I'm not sure exactly what's happening right now. Remember I said that the family had already written quite a bit before I was brought on? Well, what was actually completed was Deanna's story, her life dealing with her troubled son. She witnessed the whole ordeal. She watched her son achieve fame and fortune and then dealt with his subsequent spiral into a drug induced abyss. Y'know, getting the calls in the middle of the night, telling her that Steven has OD'd or is in jail. She also writes of the last time Steven saw his father, and the violent circumstances therein. It's all very interesting, intense stuff. Well, my assignment was just to get Steven's story. I guess they felt it would be best to leave it up to the publisher on how they want to work the two stories in with each other. That could be a potential cause for the delay. Personally I'd like to do it for them. In fact, since the book has been completed, so much has happened! Plus, Steven has so many great new stories that could to be included!"


Metalshrine: Tell us about the book! Is it about Steven's life from birth till present day or just about GN'R and the '80s?


Brooke Ellis: "Literally from birth. Steven was out of control since Kindergarten! I shit you not, the guys life before rock n' roll is just as wild as anything that happened after he became famous. He was couch-surfing and roaming the streets of Hollywood since he was twelve years old. Saul Hudson, who of course later became Slash, was his best friend. Saul was very artistic and had fashioned fake IDs for the two of them when they were thirteen. They became regulars at Hollywood's top spots, including The Rainbow, The Starwood, and Osco's Disco. The latter of which was sort of L.A.'s version of the infamous Club 54 in NY. Steven and Slash were already partying with celebrities when they were barely teenagers! The fantastic ride of GN'R's success is well documented, absolutely. The years after his dismissal from the band are some of the darkest pages you'll ever read. We finished the book a year ago. I'd like to go back in and really elaborate on Steven's comeback. If you had seen Steven five years ago...I mean personally, I felt that his days were numbered. The fact that he turned himself around like he did and is out there making music again has got to be one of the greatest personal triumphs ever."


Metalshrine: Any interesting stories in it that you could tell us a bit about?


Brooke Ellis: "There's so much great stuff! He and Slash would hang out in the Hollywood Hills at parties thrown by hippies. Steven was fourteen and he would have sex with women twice his age. On one such occasion he was banging a older girl in her bedroom. When they finished, she got up and went to the bathroom. Steven spied a bag of fresh mushrooms (the hallucinagenic kind) on the floor. He grabbed them and took off. Upon returning home, his grandma tells him that she is feeling harrassed by an angry fellow calling over and over again for Steven. When he finally reaches him over the phone, the man shouts, 'My woman says you stole mushrooms from me!' Steven denied the accusation, claiming 'I didn't take shit from you!' but did admit, 'I did fuck your woman though!'


"The first time a 18 year old Steven Adler smoked coke was at a well-known, platinum award-winning musicians house. Steven was invited to live there, partying non-stop for a month. When he moved out, his buddy Izzy moved in and ended up staying through the next month! The band's well-known trip to Seattle in '85 is told in detail, too. When the band's car broke down, the guys were tired and bummed out. Steven was the optimist and he was the one that stood out on the side of the road and hitchhiked rides for them. A good-hearted Mexican man with his son pulled over in a dumpy pick up truck. The guys piled in the back. The weight was too much for the vehicle and the frame was scraping against asphalt, generating a thick smokey fog. Needless to say, he had to drop them off after only a quarter mile. Nevertheless, they scored big when a couple of heavy-set hippie chicks picked them up. They had weed and fed the boys pot brownies. Steven was in heaven! It was an adventure just getting to the gigs.


"Also, we examine the rare kind of comraderie that the band had. There was bonding. One of the most touching stories comes when Steven experiences his first OD. The band was in Frisco hired to do two days of filming for the Clint Eastwood flick, 'The Dead Pool'. After the first days' shooting was completed, Steven was picked up by a girl who brought him back to her place. She slipped something in his beer. He passed out while she was molesting him. He woke up in the hospital. The first person he saw was Axl, who had chosen to wait by Steven's bedside while the other guys shot their final scenes. Axl was truly concerned and said something like, 'I thought you blew it, bro.' That's why you don't see Steven or Axl on the boat scenes of the film.


"Then there's the stories from the Nineties. One time, Steven was high and left his home to get a Slurpee at 7-11. What he didn't realise was that he didn't have any clothes on, except for a pair of boxers. A cop pulls along side him and Steven asks, 'Can you take me to the 7-11? I just want to get a Slurpee.' The cop eyes him up and down, says 'You're on your own!' then screeches off. So Adler makes his way to the store only to discover he had no cash. His old house, which he had just sold to ex-MTV VJ Martha Quinn, was of closer proximity so he made his way there. He knocked at the door and her husband answered. Steven said, 'Do you have 75 cents? I just want to get a Slurpee.' So Martha's husband takes him back to the store only to find, after all that, the Slurpee machine is out of order!"

Brooke Ellis på Metal Sludge här

Delar av min Adlerintervju 2005

/Niclas
Så fel man kan ha...













Rykten gör gällande att Disturbed är på väg att upplösas. Matt Heafy i Trivium uttalar sig och säger följande om detta: "The world needs that band. We're big fans of them, we look up to them.".
Kan det bli mer fel? Personligen tror jag att en värld utan Disturbed blir en något bättre värld.
Jag har intervjuat bandet vid två tillfällen och det är trevliga pojkar, men musiken är omöjlig att ta till sig. Å andra sidan är ju Trivium inte heller speciellt upphetsande.

/Niclas